MatildasTankebubbla

Att gråta tycker jag är väldigt jobbigt. Jag är alltid jätte ont i huvudet och mår mer fysiskt dåligt än psykiskt efter åt. Det värsta av allt är att jag inte kan gråta inför andra människor. Jag kan inte, visst jag kan gråta när det gäller en sorglig film men annars funkar det inte. Jag tror jag har svårt för det för jag inte vill visa mig som svag eller ängslig. Jag vill inte bekymra andra med mina tårar. Jag hatar att gråta, vissa kanske ser det som befriande och att efter åt känns allt bättre. Så känns det inte för mig, tårarna håller jag för mig själv och det är inte många som har sett dem. Det är många som gråter när de är lyckliga och glada. Det har jag heller inte förstått mig på, jag trodde att tårar föll av sorg. Inget annat, men sen kan man ju skratta som man gråter men det är inte samma sak. De är det mer att ögonen vattnas och inga tårar. Alltså gråta är inget jag föredrar men ibland vill jag gråta göra att det hjälper för andra. Jag vill visa min ledsamhet för någon ändå men jag lyckas inte. Man kan inte fejka tårar, det kan rinna från egna ögon men i tårar finns det känslor och känslor kan man inte fejka. Mina tårar rinner aldrig i onödan och bär oftas ton av känslor. Mina tårar faller när de är för tung för att bära. Love, Matilda

Två bakfulla killar ~18 har fått syn på en snygg tjej på tåget.
Kille 1: Hon är den finaste tjejen jag någonsin har sett!
Kille 2: Ja, en sådan man skulle göra vad som helst för att få.
Kort tystnad av beundran.
Kille 1: Men fan, hon har en bok i väskan.
Kille 2: Va? Är hon en SÅDAN tjej? Nej, då får det fan vara!

Stå inte där och var muppsig?

Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär.

Ofta ställer man sig själv en massa frågor och ofta får man nog inga korrekta svar. Jag ställer mig själv frågor varje dag. Är detta rätt? Är detta jag? Är detta fel? Är detta dem? Ställer frågor om mina handlingar och mina beslut. Men en fråga jag har tänkt på en del den senaste tiden är. Är jag viktig, betydelsefull och ihågkommen? Är min åsikt viktig? Är mina känslor betydelsefulla? Ibland kan jag tveka, ibland vet jag inte svaret. Jag kanske inte är så stor som jag trodde. Jag kanske är så mycket mindre att vad jag tror och vill. Men det kan jag inte veta, alltså blir jag så stor som jag tror för mig själv. Människorna runt om mig kanske inte vill höra min åsikt eller ge mig deras tid. Det är inget jag vet och jag får chanse och tro. Jag har långt ifrån bäst ännu längre ifrån perfekt men jag vill ändå se mig själv som stor. Om jag kanske inte är det nu så vill jag bli. Jag vill att mina åsikter ska vara viktiga, människor ska vilka lyssna på mig. Jag vill åstakomma något i mitt liv, jag vill förändra och det måste jag vara stor. Men så länge får jag kanske vara liten och mindre betydelsefull. Jag kan ju inte förvänta mig att vara storslagen från början. Jag hoppas ändå att jag är betydelsefull kanske inte för alla i världen men i alla fall för några. Love, Matilda

Dagens vill ha: Både det ena och det andra...
Dagens klädsel: Joggingbyxor innan nu jeans, linne och kofta med min döskalleskafs.
Dagens smink: inget alls, det är ju söndag.
Dagens frisyr: knopp!
Dagens händelse: Soffdag med Helena och avslutning med Quben
Dagens låt: brandsta city släckers - kom och ta mig.
Dagens planer: Gå och lägga mig.
Dagens saknad: Du
Dagens dummaste: vädret
Dagens sjuka: min kropp, som är helt off!
Dagens drog: ehm.. finns nog ingen idag..
Dagens roligaste: ironin i disneys "ungdoms" filmer
Dagens favorit: Borsta tänderna utan händerna.
Dagens köp: student present
Dagens godis: marabo mjölkchocklad
Dagens humör: fundersam och avslappnad
Dagens ord: chilla

Att umgås med sina vänner är lätt, man behöver inte vara någon annan och behöver inte göra något speciellt. Tråkiga fredagar kan snabbt bli roliga genom bara att göra samma sak med någon annan. Bara att sitta och prata om allt mellan himmel och jord och inte ha tanken på att göra något annat. Vanliga saker som egentligen är relativt tråkiga kan genast bli roligare om man har sällskap av en vän.

I sina tankar så är det ju om man pratar till sig själv och diskuterar. Att tala med sig själv är egentligen inte så konstigt, alla gör ju det. Jag kan tycka det är rätt skönt att bara sitta och låta tankarna få flöda. Men jag pratar även högt med mig själv, ofta faktiskt. När jag är stressad, funderar, gör läxor och ska lösa problem och även när jag läser. Det är ett sätt som får mig att kartlägga allt och ha mer koll, det gör mitt liv lite lättare.

Det är som att de hela tiden häller på mer färgglatt strössel på en smältande mjukglass.

Efter en viss halv av blodsocker känner vi oss trötta. Efter en viss mängd sömnlöshet känner vi oss trötta. Efter en viss mängd stress känner vi oss trötta. Efter en viss mängd problem är vi utmattade. Ändå är jag inte trött. Visst är kanske jag inte i toppform och känner att min engagemang är hundra procentigt. Men det finns ju två sorters trötthet, mental och fysisk trötthet. Jag kanske inte har bränt ut mig helt under detta året fast det känns som jag stressat en fel. Eftersom jag inte nu är helt utmattad, kunde jag gett lite till? Då kanske det inte hade funnits det som stör mig, att jag var så himla nära men ändå inte tillräckligt. Men man kan ju alltid vara efterklok. Så har jag verkligen gett mitt allt och lagt ner hela mitt huvud i varje tanke? Nej, det har jag inte. När det finns 15 olika saker jag måste göra och alla lika viktiga. Kan jag inte ge hundra procent till något. Jag kan inte släppa allt runt om mig och bara fokusera på en sak. Och jag hoppas jag blir bättre på det undre åren men tror aldrig jag kommer bli bäst på det. Jag vill vara bäst på allt och jag försöker mitt bästa. Men jag kan ju inte alltid vara bäst, tyvärr. Hur mycket jag än vill så kan jag bara göra mitt bästa och det kanske inte är allra bäst men jag borde vara nöjd ändå. Det är något jag måste inse att jag är bra fast jag inte är bäst. Man ska inte ha så höga mål att man knäcker nacken för att se dem. Love, Matilda

Optimism är en syn på livet, där man bevarar en syn på världen som positiv. Optimister tror generellt att människor och händelser är ingående goda, och att de flesta situationer slutar bra. Från Wikipedia

Hur länge är en hemlighet hemlig? Om det hemligheten handlade om är över får jag då berätta den? Eller hemligheter kanske alltid är hemliga, för evigt. Men om det inte är någon hemlighet längre utan det är bara ingen som vet? Hur är det då? En massa frågor men jag vet ju inte. Är det tillåtet att prata om de högt om hemligheter inte är aktuell längre?

Du får mig att vilja leva.

Varje leverfläck jag har på min kropp står för en människa jag har träffat, jag träffar eller jag kommer träffa. De kommer alltid finnas med mig vare sig jag vill eller inte. Varenda människa som har påverkat mig vill jag minnas, påminnas om när jag ser den leverfläcken. Alla dessa fläckar smyckar min kropp men även mitt liv. Alla människor gör så jag lever mitt liv. Du är en fläck av många som får mig att leva. Love, Matilda

Vad betyder känslokall? Är det en människa utan känslor eller en människa som inte visar sina känslor. Det är väldigt svårt att se skillnad på sådana människor. Man kanske inte ens ser skillnad. Jag skulle säga att en människa är känslokall när den inte kan sätta sig själv i samma situation och se på det som jag gör. En människa som inte tar sig åt mina känslor och döljer sina egna. En människa som helt enkelt inte bryr sig om andra. Jag tycker synd om människor som är känslokalla för de kommer förlora alla de har omkring sig, ingen bryr sig om den människan om den inte bryr sig om andra. Alltid måste man behandla andra såsom man själv vill bli behandlad. Så det är bara att välja själv! Love, Matilda

Att testa nya saker är något jag borde göra oftare. Få mer erfarenhet och testa saker som skrämmer mig. Istället för att göra samma sak som jag alltid gör och fortsätta i samma spår borde jag stänga in på en ny väg. Hur ska jag kunna lära mig nya saker och lära känna nya människor? Jag måste vara på nya platser, utforska världen. Så jag har lovat mig själv att jag ska våga testa nya saker framöver och inte fastna i det jag brukar göra. Jag ska utforska allt som är okänt för mig. Det kan ju bara leda till bättre saker och jag har ju ingenting att förlora. Våga testa och visa att jag inte är rädd. Att mitt liv har en positiv framtid som är fylld med kärlek och äventyr. Mitt liv är ännu så långt men jag har mycket att hinna med alltså är det bara att börja av allt världen har att erbjuda. Så våga er på något nytt! Love, Matilda

Du är en blomma lika vacker som denna!

Tänk att ha någon som gillar samma filmer, som väljer samma kläder, som gillar samma godis, som väljer samma killar och tänker lika om det mesta. Tänk att jag har en sådan.

"Det är absurt att dela in människor i onda och goda. Människor är antingen charmerande eller tråkiga." / Oscar Wilde

Livet är bra på så många sätt och att livet alltid fortsätter fast att man gräver ner sig i problem och ångest är ett att sätten varför jag tycker livet är bra.

Ibland vill jag bara skrika på folk, skälla ut dem och säga att de är dumma i huvudet. Men sen finns det de människor som fast jag skriker och slår bara rycker på axlarna och går vidare. Det är de människor jag mest vill skrika på fast jag vet att det inte är lönt. De bryr sig inte helt enkelt vad jag tycker, tänker eller känner. De är människor som inte hade bryt sig om jag dog, okej det kanske vara att överdriva men ni förstår hur jag menar. Men ibland känns det så att hur mycket känslor jag har så bryr de sig inte. För jag betyder ingenting.

Eller kanske är det lättare att vara någon annan? Det är nog mer så här, tror jag, att det är både är svårt att vara sig själv eller någon annan. Jag vet det är en väldigt konstig fråga och säkert är det många som snabbt kan svara vad det tycker. Men finns det verkligen ett som är lättare än det andra? Det tror inte jag.

Vi alla har olika krav på oss själva och andra. Vi alla sätter mål vi ska lyckas och krav på hur vi ska vara eller bli. Vissa har lägre krav än andra, vissa har för höga krav, andra för låga. Våra krav är påverkad om människorna rund om en, sig själv och miljön man befinner sig i. Krav är något man måste leva med och kämpa med varje dag hela livet.

Eftersom jag är både trött i kroppen och huvudet har det inte blivit så mycket bloggande och det kommer det inte bli nu heller, tyvärr. Istället kommer det några bilder som jag tog idag i det fina vädret.

Att mackor inte är mat, och kärlek inte är hat.

När är det egentligen för personligt? När är det inte läge att berätta för andra eller fråga andra? Jag kan ha svårt att ibland avgöra när det är för personligt. Okej, jag är inte den som berättar allt för alla verkligen inte men ändå. Det är ju ändå så mycket jag håller inom mig. Tänk jag kanske hade mått ännu bättre om jag berättat för någon och kanske kunnat reda ut allt som för mig är helt olösliga.

Jag får alltid ett stort leende på mina läppar när någon ger mig en komplimang. Hela min dag blir bättre och jag känner mig bättre. Men så är det väl för alla, alla uppskattar att få komplimanger och att någon pratar väl om dig. Det visar ju att folk tycker om dig och att de lägger märke till dig.

I don't know where I'm goin 
but I sure know where I've been 
hanging on the promises in songs of yesterday. 
An' I've made up my mind, I ain't wasting no more time 
but here I go again, here I go again. 

Tho' I keep searching for an answer 
I never seem to find what I'm looking for. 
Oh Lord, I pray you give me strength to carry on 
'cos I know what it means to walk along the lonely street of dreams. 

Here I go again on my own 
goin' down the only road I've ever known. 
Like a drifter I was born to walk alone. 
An' I've made up my mind, I ain't wasting no more time. 

Just another heart in need of rescue 
waiting on love's sweet charity 
an' I'm gonna hold on for the rest of my days 
'cos I know what it means to walk along the lonely street of dreams. 

Here I go again on my own 
goin' down the only road I've ever known. 
Like a hobo I was born to walk alone. 
An' I've made up my mind, I ain't wasting no more time 
but here I go again, here I go again, 
here I go again, here I go. 

An' I've made up my mind, I ain't wasting no more time. 

Here I go again on my own 
goin' down the only road I've ever known. 
Like a drifter I was born to walk alone 
'cos I know what it means to walk along the lonely street of dreams. 

Here I go again on my own 
goin' down the only road I've ever known. 
Like a drifter I was born to walk alone. 
An' I've made up my mind, I ain't wasting no more time 
but here I go again, here I go again, 
here I go again, here I go, 
here I go again

Det finns bara två slags kvinnor här i världen.

Det är så mycket lättare att säga saker i sms eller på msn än vad det är i verkligheten. Jag tror ofta att vi glömmer bort att det betyder lika mycket fast att det är lättare att säga. Visst kan det vara ett jätte bra sätt att börja en relation men det kan även göra det svårtare. Genom att man kan vara mer ärlig när man sitter vid varsin dator än när man står öga mot öga. Så alltså är det viktigt att man har en relation förutom den via sms eller msn, tycker jag.

 

Hur många gånger säger man inte det men samtidigt bry man sig så mycket. Jag har i alla fall sagt det många gånger istället för att vara ärlig. Samtidigt som jag då ljuger för dem runt om mig, ljuger jag för mig själv. För det är lättare att skjuta det ifrån sig istället för att ta det till sig, mest kanske för man kan bli sårad eller känna sig obekväm. Det kan ju även vara så att man inte vill visa att man bryr sig, skäms över det eller orkar inte ta en strid som kanske kommer.

Ibland känns det som om jag inte har några vänner, att jag är helt själv. Det känns faktiskt ibland som om jag inte är något för någon. Utan att ingen bryr sig. Jag kan känna ibland, väldigt sällan men ändå alldeles för ofta, att ingen behöver mig. Visst, kan det vara egoistiskt att känna så och att det är hos mig känslan är. Att dessa känslor bara är påhittade och att det inte alls är så. Jag hoppas verkligen att dem är påhittade och att det är någon som behöver mig. Detta låter jätte deppig men ibland känner jag mig så. Och det kan gå så lätt över bara genom att någon tänker på mig. Jag vet ju att jag har vänner men ibland blir dem osynliga och då är det svårt att uppskatta dem. Dem känns inte alltid så självklara som dem egentligen är. Jag tror vi alla måste bli bättre på att uppskatta våra vänner mer. Men ibland känner jag faktiskt som det bara är jag fast jag har många underbara vänner. Jag kan tycka att ibland kan de vara svåra att se. Love, Matilda P.s jag skrev ibland minst 7 gånger i detta inlägg och det är mer än ibland. D.s

Kan man älska en del av en människa?