MatildasTankebubbla

Första riktiga bandy träningen igår med "ny" taktik och sådant. Innnan träningen var jag sjukt taggad och ladda, detta skulle bli askul. Sen började träningen och redan efter uppvärmningen räckte det för mig. Som vanligt är inte alla dagar då man presterar bäst på plan men att ha en sån dag samtidigt som det är första gången man håller i klubban på länge är ingen bra kombo. Istället blir jag bara frustrerad och inte blir bra. Ännu svårare blir det när man inte får några direktiv och svar på frågors som: Men gå på känsla! Visst kan jag det men skäl inte på mig efteråt då när ni tycker jag gör fel.

Vänskap är något man ska värdera högt för man vet aldrig när den kan ta slut. Så det går inte att glömma bort dem för då kanske de är borta nästa gång man tittar. Om man inte värderar relationen men vännen varför ska vännen värdera relationen. Alltså är det viktigt att man vårdar det man har. Vännerna man trivs med ska man hålla hårt och låt aldrig någon göra så du förlorar det du inte vill förlora. Jag menar inte att man ska klänga sig fast för det behöver man inte men visa att de betyder mycket och att man inte tänker ge upp deras vänskap på ett långt tag.

Tiden går så mycket fortare när man är två. Det beror väl på att tiden går fort när man har kul. Och oavsett hur tråkigt man har det så är det alltid roligare om man är två. Så är glad att jag alltid har något att umgås med för det är det som gör livet roligare och mig lycklig. Två är alltid bättre än en för det är bättre att ha tråkigt två än ha kul själv för då har man ingen att dela det med. Glad att det finns människor att dela livet med!

Hur packar man för tre månader? Hur packar man för tre månader när man inte vet vad man ska göra? Det är vad jag har legat och grubblat över. För nu börjar det gå upp för mig att jag ska åka iväg tre månader. Det börjar kännas att det är rätt länge och jag har aldrig varit borta så länge. Extra skrämande är det att jag inte vet vad som kommer hända eller hur saker går till. Men det kommer gå snabbt sen är det min nya vardag för ett litet tag. Så tro inte att detta ska bli lätt för mig och svårt för alla andra och speciellt dig utan det kommer bli lika svårt för mig. Det kommer bli mycket tårar tro inget annat. Men vi växer in i våra nya roller så lever vi såhär ett tag sen är allt tillbaka till det vanliga. Det hoppas jag verkligen i alla fall för jag vill inget ska vara annorlunda när jag kommer hem. Du vet inte hur rädd jag är att det inte ska vara samma sak när jag kommer tillbaka. Därför är det läskig att åka iväg det är även läskigt för jag vet ingenting om hur det kommer bli och vara när jag är där. Men det är inget som vi kan se nu så det är bara att vänta och se.

Ibland är det lite tufft när man kommer i det humöret där man vill prata om något men inte har någon som vill höra det. För lite så känner jag att det finns ingen som jag kan prata med om det där som är jobbigast och svårast. Då känner jag mig lite ensam. Fast att jag har vänner, där finns flera fina människor som jag aldrig vill släppa men där finns ingen som jag kan berätta det där sista för. Mest för sett inte finns någon som vet allt eller som träffar mig så ofta eller förstår mig. Men också för att jag ibland inte vågar berätta för att jag inte tror de ska hålla med eller förstå eller tycka något dumt eller hur man ska säga. Kanske för att jag inte själv riktigt vet hur jag ska förklara. Så istället håller jag allt för Mh själv men då får jag inte så mycket svar på mina funderingar. Men visst hjälper det att prata med mina vänner ändå men inte precis om det.

Idag är dagen jag får redan på lite mer om min framtid. Idag är dagen jag väntat på väldigt länge. Jag kommer jag få reda på mycket. Men än så länge vet jag inget alls. Fast när bussresan tar slut är det bara att sätta sig vid dator och ta reda på det. Jag vet dock inte om jag vill veta för det känns bra att hoppas. När jag väl vet de kommer svaret aldri gå att ändra. Tänk om det inte blir som jag vill men tänk även att det kan bli precis som jag vill också. Än så länge vet jag ingenting.

Idag har varit hur bra som helst. Både hunnit med att slita lite och njuta mycket! Flera saker har utmärkt sig mycket idag och tänkte nämna några nu.

Ensamhet är den värsta känslan.

Var ska jag börja när det finns så mycket i mitt huvud på samma gång. Men kan väl börja med det som börjar oroa mig. Jag har varit hundra procent fokuserad på en sak och det har varit att göra GMUn men nu när det bara är en månad kvar börjar magen knippa. Är detta något jag verkligen vill göra? Är det något jag vill göra nu? Vill jag lämna allt i tre månader? Är det värt det? Jag kan inte ens svara på de frågorna och vara helt ärlig. Mest för jag har väldigt delade meningar om det. Jag vill göra det samtidigt som jag inte vill åka iväg. Samtidigt säger jag vad ska jag annars göra. Gå och dra går ju inte och hitta ett jobba är svårare än vad man tror och börja skolan är väl heller inget alternativ då jag inte vet vad jag vill göra. Så hur blir det nu då?

Får ju börja som man alltid gör när det var länge sedan man bloggade. Genom att ursäkta och förklara sig. Visst kan jag göra det, jag har efter studenten helt enkelt inte känt för att blogga fast jag egentligen har haft mycket att berätta. Men jag börjar istället idag en månad och två dagar efter studenten. Varför just idag?.. Det vet jag inte. Jag har tänkt länge på att jag ska skriva allt som händer i mitt huvud att jag går och funderar över.