Life is like sunshine.
Oj vad jag njuter! Jag njuter av att jag har kommit till en plats där jag trivs och är omringad av människor jag trivs väldigt bra med och människor som gör mig trygg och lycklig. Jag är lycklig lottad av att få ha dessa människor i mitt liv och att jag får vara en del av deras. Hoppas att dessa människorna hänger med länge, för jag vill inte bli av med en enda! Jag har inte råd att bli av med något så dyrbart! Hoppas att ni alla förstår hur viktiga ni är och hur mycket jag litar på er.
Självförtroende?
Jag har ju bra självförtroende men ändå inte? Jag är sjukt förvirrad vad det gäller mig själv och hur jag tänker. För jag har ju ändå bra självförtroende, jag vet vad jag är duktig på och oftast vet jag vad jag går för. Ändå tvivlar jag och tror att jag inte ska klara det. Detta motsäger sig väldigt mycket men ändå är det så. Jag tror aldrig jag ska klara saker ändå tar jag på mig ansvar och gör motsatsen. Jag saknar pannben och vilja till att lyckas med det där sista att jag kan känna att jag kommer klara detta. Fast att jag ändå någonstans vet att jag klara det tror jag inte själv på det. Varför jag inte tror är för att min vilja inte är med helt utan även den tvekar.
Oj vilket flummigt inlägg men om ni kan förstå hur jag menar och känner att jag borde tänka annorlunda, skriv och förklara!
Ny utmaning för de modigaste i Sverige.
Ett nytt missionsområde, en ny plats som ska få vår hjälp, ett okänt ställe som nu ska bli modigas nya arbetsplats. Vad betyder det för mig?
Massa skvaller och prat, vem ska få åka, när ska det åkas och vad ska göras? Alla har olika svar och alla har hört olika saker. En massa prat gör att få oss att hoppas på att nu är det vår tur att vara modigast och få medverka i något viktigt. Något viktigt inte bara gör oss utan för världen.
Oj det gick snabbt för mig. Från att det inte fanns en chans på kartan att jag någon gång skulle få åka på mission till att det faktiskt finns en ny chans att göra skillnad. Allt är fortfarande väldigt svagt och mest skvaller, mycket sägs för att vi ska hoppas och se en framtid.
Nu kommer nästa fråga, vad är detta för mission? Vad är det vi ska göra? Vilka är det vi ska möta? Vad är förutsättningarna för mig? Något jag redan nu ska fundera över och jag ska sätta mig in i konflikten. Varför behövs vi just där? Vad är vår uppgift? Och är det värt att sätta mitt liv på spel i just den konflikten? Mycket frågor som jah vill bestämma ett svar på innan jag en kanske får en fråga om att delta i detta hjältemod. Tur att jag har så många kloka människor runt om mig med mycket åsikter som jag hjälpa mig till rätt beslut.
Stor eller liten plats?
Detta har jag definitivt pratat om innan men kan fortfarande inte förstå varför det är så här.
Varför känner man mycket för vissa och mindre för andra? Varför tar vissa ut mycket plats i min värld medan andra knappt finns. Alla i min umgängeskrets, alla ser jag ungefär lika mycket. Varför är det då vissas åsikter som är mycket viktigare och varför läser vissa mig som en öppen bok och för andra är jag bara en gåta.
Jag förstår verkligen inte hur vissa människor kan ha så stor påverkan och makt. Det borde väl jag själv kunna styra över och bestämma vem som ska få min uppmärksamhet. Ändå kan jag inte det, vad beror det på? Det känns fel att jag inte själv får bestämma.
Om någon har svaret, berätta gärna! Finns säkert någon fysiologisk förklaring som jag kanske får googla fram.
Tåg till Göteborg
Ännu en gång sitter jag på tåget själv. Men nu har det verkligen länge sedan jag åkte själv. Därför sker det inte så mycket uppdatering. Jag måste vara själv för att kunna skriva annars känns det som någon står bakom axlen och läser. Detta gör det ju svårt att skriva nu när jag bor med Jesper. För mig känns det jag skriver hemligt tills jag har publicerat det.
Ja litet sidospår, men jag är faktiskt inte på väg hem utan till Göteborg och jag ska träffa Helena. Det ska bli riktigt roligt, jag är riktigt taggad! Alltid kul att träffas och kul att göra något man inte brukar. Kommer definitivt bli en bra dag!
Glad men spänd tjej.
Hej känslor.
Varför kan man inte få göra precis så som man känner? Varför måste man alltid tänka på var andra tänker, vad det har för konsekvenser och om det verkligen är något vettigt att göra. Jag hade velat har mer känslomässiga handlinga. Men så är det inte ofta mer än till dem som är säkra. Till dem som redan vet vad jag känner då är det lugnt för där har man redan blottat sig. Vad gör det om jag gör som känslan säger? Jo då kommer direkt tanken om konsekvensen. Kan jag bli sårad eller är detta en pinsam handling och vad kommer den andra personen tänka och känna. Livet är för komplicerat för att handla med känslorna det måste alltid finnas en eftertänksamhet.
Mycket bok lite liv
Förra veckan kändes plugget lugnt, detta var ju inget svårt och så mycket var det ju inte heller. Detta behöver jag ju inte stressa med finns ju massor med tid till tentan.
Denna veckan känner jag mig jätte stressad och har lite ont i magen att jag inte ska hinna med allt och lära mig det till tentan. Hur hände detta? Hur kan det gå från inget till allt? Detta betyder dock bara en sak, nu är det enda som gäller plugga. Tråkigt dock när det inte är allt för intressant men inte långt kvar nu.
Sen är jag klar med högskolan för den här gången. Vi får sen se hur lång tid det tar tills jag kommer tillbaka. Vem vet Skövde håller ju på att lösas upp så det kanske är dags för mig med stt ta steget.
På tiden att byta tankesätt.
En väldigt klok kvinna sa till mig att det går inte hela tiden att sikta mot nästa mång och aldrig vara bara nöjd med det man presterat. Utan istället är det dags att leva lite i nuet och fundera över det jag faktiskt redan har. Det är inte lönt att oroa sig för framtiden för den kommer bli som den blir oavsett. Det blir inte bättre nu hur mycket man än planerar framtiden och längtar. Istället titta omkring och se att det jag har just nu är rätt jädrans bra. Jag har ju ändå redan klarar många mål och presterat en hel den. Så nu är det det mindsetet som gäller. Framtiden kommer när den kommer och så mycket bråska är det faktiskt inte. Jag kommer nog ha tid för allt jag vill göra och oavsett kommer det vara fyllt med underbara människor och upplevelser.
Tack mamma, jag behöver dig oftare än du tror.
Från natt till dag.
Oj vilken vecka det har varit. Känslomässigt i alla fall, gått från att vara rätt deppig till att stormtrivas. Vad har jag egentligen att klaga på? Ingenting! Jag har så fina människor och det har verkligen visats den här veckan. Och jag hoppas de ser min uppskattning över att de är en del av mitt liv. Denna veckan har varit toppen kan inte säga annat. Jag har fått umgås med många av mina fina vänner och trivs i deras sällskap.
Nu ska hela våren fortsätta i denna veckans anda. Jag ska göra våren så här bra! Hur kan det vara så att jag ena veckan känner helt annorlunda än förra. Jag tror själv att det beror helt på inställningen. Om man går in med rätt mindset så kommer allting gå bra. Så försöker jag tänka i alla fall, i alla fall från om med nu.
