Aldrig lycklig?
Oj lite av en chock fick jag allt igår. Jag fick höra från en vän att det jag nästan alltid var sur och inte verka bli glad eller lycklig för något. Det tog mig rätt så hårt kan jag säga. Inte alls så som jag upplever mig själv och om det är så jag upplevs av andra är det något som är fel. Jag vill verkligen inte upplevas så och det känns så konstigt att jag själv har så fel bild. Men visst kan jag förstå nu när jag tänker efter att jag kanske upplevs så. Det är bara att kolla vad jag den senaste tiden skrivit i bloggen. Det har inte varit mycket om något positivt över huvudtaget. Visst jag har bloggen för att få skirva av mig. För att andra människor ska slippa höra på mitt gnäll. Men man måste även uppskatta det man har och leva lite i nuet.
Men nu vet jag om det så nu gäller det att jobba med det och sluta sura och vara positivare. Det hela är väl lättare sagt än gjort men jag ska fan försöka i alla fall. Nu tänker jag ju i alla fall på det och visst gnäller jag rätt mycket. Det värsta är att jag tror min tysthet kan upplevas som kurighet ibland den med. Men oavsett så ska jag inte gå runt och sura utan vara positiv och glad istället.
Olärorik höst.
Man ska väl utvecklas där man jobbar? Eller i alla fall i min ålder innan man är fullärd. Om man nu kan bli det. Men denna hösten har det inte blivit så mycket utveckling och utbildning. Jo visst jag har fått lite utbildning men är det utbildning jag kan ha nytta av? Eller är det utbildning av något jag redan kan? Lite känns det som det har varit så i höst än så länge. Jag är till exempel ADR förare men har inget körkort där jag kan transportera sådana mängder farligt gods så kommer aldrig kunna använda det. Jag är även utbildad eldriftsansvarig men vi har på vår pluton (en enhet på militärspråk) tre elmekaniker som är elansvariga. Visst det är bra att veta hur man ska sätta i kablarna för att det inte ska bli fel för mig med men det hade räckt att de berätta för mig och inte en veckas utbildning. Gått utbildning på sjukvårdsmateriell som jag redan kan och använt.
Det har alltså inte hamnat mycket nytt och lärorikt bakom pannbenet än. Och det fortsätter i det spåret för ska hålla på med Högvakt i fem veckor och det är det mest hjärndödande du kan syssla med, exercis. Så går förtillfället och marscherar runt, kastar runt vapnet och övar vaktbyten. Det som gör en duktig är mängdtränng och det har befälen förstått övar sex timmar idag, min hjärna hade goggat ihop till en enda massa vid det laget.
Förhoppningsvis blir det mer lärorikt på övningen som kommer i höst då har jag i alla fall två veckor med vettig verksamhet. Tur att de andra i plutonen blir välutbildade med C-, CE- och truck-kort, då kan de ju göra mitt jobb också så kan jag stå och titta.
Life sucks sometimes! Och det är bara att vänja sig för det kommer fler tillfällen!
Dags att börja dansa.
Så mycket enklare.
Tänk så mycket enklar mitt liv hade varit om de inblandade i mina problem bara gick in här och läste. Då kanske de skulle förstå mig lite bättre och varför jag inte är på top. Alla i min närvaro borde egentligen läsa, de skulle förstå mig och mina handlingar så mycket bättre. Dock hade det även kunnat komplicera lite eftersom man kan få en motreaktion på det man tycker och tänker. Men det är ju i alla fall mer än ingen reaktion alls som det är nu eftersom jag har så svårt att säga ifrån. Jag får väl hinta dem väldigt övertydligt om att de ska gå in och läsa då kanske de förstår hur mitt liv funkar och varför jag är som jag är..
Lättnad.
Redan nu känns allt bättre. Bara att få skriva av sig och tömma på trycket i huvudet lite gör så mycket. Då får jag plötsligt plats med lite vett och sunda tankar. Skönt! Väldigt skönt faktiskt. Lite friska tag nu inför kommande vecka som kommer bli så bra. Men det beror bara på en sak och det är att jag ska får träffa Jesper. Han är verkligen min lycka! Då kommer allting kännas bättre oavsett! Precis som det gör när jag åker hem till familjer och det beror ju på att då är jag inte ensam. Livet är lättare när man har dem man älskar precis bredvid.
Dags att komma hem, min panna!
Det största problemet av alla är att den viktigare personen av dem alla har gått och gömt sig i skogen en vecka så jag har inte honom att prata med och ventilera. På något sätt blir alla problem ännu större då. Mycket lättare att vara två och dela på problemen fast att det bara är mina än att jag ska behöva möta dem själv.
Jag kan ju säga att det märks när han är borta! Jag har verkligen vant mig vid att alltid ha honom där och aldrig behöva vara ensam, Och det gör verkligen ingenting att jag är beroende av honom så länge han är kvar hos mig. Men det blir så himla jobbigt när han inte är det. Oerhört glad att jag har honom fast han är borta just nu men det är precis som när man är sjuk och sen blir frisk. Jag kommer uppskatta honom så mycket mer när vi är tillsammans igen. Så tycker det är dags att bli frisk och hel igen!
My home.
Lite I-lands problem har jag allt också. Att boende kan klydda fast jag redan fått ett är udda men så är min vardag. Fått en andrahands lägenhet som är super fin och mysig som jag hade kunnat trivas i. Skönt då har jag någonstans att bo! Sen kan man då börja bli kräsen när man får möjlighet att titta på en förstahands lägenhet, stor och troligtvis även fin. Hur ska jag då göra? Då kommer problemet, Jesper eller nä inte Jesper i säg utan om han kommer till Skövde eller inte. Allt beror på om han får jobb här. Förhoppningsvis blir det så, håller alla mina tummar och hoppas och ber att han och jag dela säng innan årsskiftet. Men för en gång skull kan jag nog inte planera och förutse allt innan utan leva lite i nuet och unna mig det jag tycker jag förtjänar. Ska man alltid bara spara för framtiden och aldrig riktigt leva dagen. Har inte så mycket val just nu än allt leva varje dag som den kommer. Men Gud vad jag längtar tills den dagen jag har mitt eget hem (får mer än gärna vara delat med kille i mina drömmar) och äntligen får ha ett hem där jag märks i varenda sak och att är mitt. Men lite mer in en månad kommer jag vara där oavsett vad som händer och det känns så himla bra! Äntligen ska jag få leva lite på mer än två kvadratmeter.
Mina problem är inte dina problem.
Det värsta av allt det här är att han inte märker något över huvud taget. Han fattar inte att för mig är detta något stort. Och säga något vågar jag inte för har en hök som övervakar allt jag säger till honom. Bajs på alla flickvänner de förstör allt. I alla fall för mig som tjej och försöker vara bara kompis med en kille. Det är troligtvis helt omöjligt att vara vän med en pojkvän. Kvittar hur mycket jag har en egen drömprins, funkar inte ändå. Jag är ett levande exempel! Tur jag har många vänner utan flickvänner!
Arbetskollega från och med nu.
Ja, nu är det samma som innan detta med hur man definierar en vän. När är man vänner och när är man inte vänner. Bara för man varit vänner fortsätter man då som vänner fast man inte pratar eller hör av sig. Jag blir så himla trött på allt definierade och varför kan man inte bara veta att nu är vi vänner och så är det bra. Nä istället måste den ena parten vara helt osocial och andra parten sur. Och jag orkar inte ta tag i det fråga varför och berätta hur jag känner, kanske mest för jag inte vågar. För jag tror att jag inte behövs och att den andra parten inte bryr sig. Synd jag har så svårt att släppa människor jag tycker om.
Hatar att jag bryr mig så himla mycket. Vill inte vara den som gråter, är ledsen, sur och besviken. Besviken på mig själv och på min så kallade vän. Varför måste jag känna mig så nedtryckt och obefintlig. Varför tar jag åt mig av allt människor gör och säger och inte gör och inte säger runt om mig. Ibland önskade jag att jag hade så mycket självförtroende att jag kunde tagit skiten och bara skickat det åt samma håll som det kom ifrån. Istället tar jag åt mig och bearbetar det för att se vad jag gör för fel och varför behandlar min så kallade vän mig så här.
Suck! Det värsta är att detta är inte en vän jag ska vilja ha för om han behandlar mig så här så är det ju rätt tydligt att han inte riktigt bryr sig och varför det funka var att han behövde någon och jag fanns där just då. Men när han inte behöver mig men jag behöver honom då finns inte vänskapen kvar. Så jädrans glad att jag inser hur lite jag betyde så jag kan gå vidare eller rättare sagt hasa mig dår ifrån men längre ifrån kommer jag hela tiden fast det tar tid.
Hallå arbetskollega! Nu är det, det enda du är.
Mycket i huvudet som måste ut.
Kan man ha för mycket i huvudet så ingenting kan komma ut. Tror lite det är så det är hos mig förstår ni. Mitt huvud går i hundranittio samtidigt som det händer en massa och på något sätt kan jag inte få ner det här i bloggen och inte riktigt heller hur munnen. Men jag ska göra några försök och förklara vad som kretsar i mitt liv just nu. Allt som hänt den senaste månader och vad som kommer hända inom snar framtid och vad som förhoppningsvis kommer hända.
Livet är inte alltid lätt och okomplicerat och det tror jag att jag glömmer bort alldeles för ofta så när det väl blir svårt och jag kanske inte mår toppen då vet jag inte riktigt vad jag ska göra förutom att tycka synd om mig själv, för det lyckas jag väldig bra med. Och tyvärr är det ju så att många små problem kan vara lika jobbigt som ett stort och därför ska jag inte skämmas och tycka det är fångat att jag inte kommer runt.
Det finns flera sätta att ta tag i problemen och få mig att må bättre och detta är ett att skriva av sig. Så tänkte jag skulle ägna denna tågresan till att få ur mig lite negativ energi. Fortsätter med temat för helgen för jag har verkligen kunnat prata av mig både med mamma och pappa men även med Evelina och Helena. Så glad att jag har sådana vänner som alltid finns där oavsett vad!
