MatildasTankebubbla

Om jag ska vara ärlig, så ska det bli kul att börja jobba igen. Sen vet jag inte om jag säger samma sak när jag väl har börjat. Men jag trivs bra på jobb och det ska bli riktigt kul att träffa alla igen. Jag gillar ju rutin och det ska bli skönt att komma tillbaka till den vanliga rutinen. Hela hösten verkar vara smockfull av roliga saker som händer och det känns som jag kommer lära mig mycket. För mig just finns det heller ingen större press på mig under hela hösten och det gör ju saker ännu lättare. Det känna roligt bra att börja jobba faktiskt. Jag är väldigt glad över att jag har ett jobb speciellt som jag trivs på så bra och har så många arbetskamrater jag trivs med. Mitt liv är rätt enkelt om man tänker efter.

Det enda negativa med att börja jobba, jag måste sluta ha semester. För att fast denna semestern varit rätt så lågmäld och inte speciellt fartfylld. Har jag trivts som fisken i vattnet. Den har känts som vilket sommarlov som helst men tyvärr bara fem veckor långt.. Ändå har jag hunnit vänja mig vid att träffa Jesper varje dag och bara kunna ringa och sen träffas dagen efter eller så. Nu har jag hunnit gå in i de gamla rutinerna hemma igen och det kommer bli svårt att inte få träffa familjen varje dag.

Det hade ju varit perfekt om jobb låg lite närmre Malmö just i dessa aspekter. För att ha det jag har närmast hjärtat lite närmare även till vardags. Då hade man inte behövt säga hejdå bara för att semestern är slut. Enda nackdelen med att börja jobba.

När jag har tjatat samma tjat för alla jag känner flera gånger vem ska jag då berätta för?

Jag har haft precis samma problem hur länge som helst och det är det jag grubblar över. Det är det och inget annat jag behöver prata om. Eftersom det är bara det jag tänker på. Det är ett ständigt grubbel i mitt huvud hur jag ska lösa det här. Som alla säger det kommer fixa sig. Jag har människor runt om mig som löser det åt mig tills jag löser det stora problemet själv. Och det gör såklart problemet mycket mindre för nu kan jag lösa det när det händer. Jag behöver inte stressa inte heller nöja mig med något jag inte vill ha eller klarar av.

Så det är ju inget stort problem men det hade varit skönt om det löste sig. Då hade mycket släppt från mina axlar och jag slipper drömmarna där jag flyttar arg, irriterad och ledsen.

Undrar som oftast vad folk tänker om mig och vad de tycker. Jag tycker ofta att det är rätt jobbigt att jag bryr mig så mycket vad andra tycker om mig. Jag hade velat vara mycket säkrare i mig själv och kunna vara stabil. Känner ibland att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig bland vissa människor. Jag kan till och med skämmas ibland över mig själv. Jag är osäker på grund av att jag inte vill göra fel och folk ska tycka illa om mig.

I veckan så för första gången så blandades vänner både från Skövde och från Malmö och det var inte de tjejkompisar jag har från Skövde som var och hälsa på utan Emil och Lagge. För det första visste jag inte riktigt om jag ville de skulle träffas för de har hört om varandra men den bilden de får från mig kanske inte stämmer med verkligheten. Mina vänner får ju även en annan bild av mig när de får träffs människor i mitt liv de aldrig träffat innan.
Något annat jag tyckte var jobbigt var hur jag skulle bete mig eftersom jag är helt olik mig vem jag umgås med och nu skulle jag vara med alla samtidigt. Det var jobbigt kan man säga.

Speciellt när några av dessa bryr jag mig speciellt mycket om vad det tycker om mig. Jag vill på något vis imponera på alla och det enda jag verkligen vill är att alla ska tycka om mig. Vill de ska tycka att jag är en bra människa som man vill vara vän med. Hoppas innerligt att det finns människor som tycker om mig som den jag är och vill umgås med mig.

Nu har Emil åkt tillbaka till Småland och Lagge hem till sig. Det var skönt att träffa dem. Det var mest skönt att ändå känna att de saknat mig lite precis som jag saknar dem.

Jag vet inte varför men jag har alltid känt att det är alltid jag som är den som är mest på i en relation eller den som uppskattar den andra mer. Man kan säga att jag underskattar mig själv rätt rejält. Men det är väl för att jag själv inte kan se varför man ens vill vara kompis med mig så varför skulle då Emil och Lagge sakna mig? Det är väl ingen skillnad för dem att de inte får träffa mig på ett tag. Jag tänker mer tvärtom, de tycker nog det är lite skönt att vara ifrån mig.

Vet inte om jag ser mig själv lite som ett charity case som de känner ett måste att umgås med. Förstår liksom inte själv varför folk skulle vilja umgås med mig.

Okej nu låter det som jag dissar alla mina vänner som ändå ibland vill umgås mig fast jag inte förstår varför. Och det är inte alls det som är meningen men jag förstår ändå inte. Så då blir jag lite glad när jag ändå känner av att när jag träffar dem att de saknat mig lite ändå.

Hur kan jag sakna dig så mycket? Varit ifrån dig två dagar och kan inte sluta tänka på dig. Jag vill bara träffa dig nu nu nu! Förstår inte hur jag ska orka med två veckor ifrån dig när jag redan saknar dig såhär mycket. Men jag vet tiden kommer gå fort och jag kommer ha kul och uppleva massa nya ställen. Men jag hade uppskattat det hela mycket mer om du var med.

Jag har ju varit ifrån dig längre än så här innan. Detta är ju egentligen precis som det brukar, fast det inte borde vara så. Men vi brukar ju bara kunna ses varannan vecka, varför är det så annorlunda denna gången? En anledning är väl att jag vet att jag inte hinner träffa dig jätte mycket när jag väl kommit hem igen. Visst vi hinner träffas nästan varje dag en stund och det är jag sjukt glad över vet inte hur jag skulle klara sommaren annars. Få sova så många nätter ihop, vilken lyx! Men ändå är detta på något sätt annorlunda.

Dock känns det lite bättre när jag på något sätt får tänka på dig eller komma i kontakt med dig på något sätt. Därför jag bombar med meddelande, känner mig lite mindre utan dig då. Så avundsjuk på alla människor som får träffa dig nu och inte jag. Hela min kropp bara vill till dig! Hur ska jag klara mig? Jag längtar så tills vi träffas och får vara tillsammans igen. Vi ska nog hinna med en massa kul innan min semester är slut.

Jag älskar dig min drömprins!

Vad betyder egentligen vilket år man är född? För oavsett hur gammal man är enligt sin yttre ålder eller vad man ska säga så berättar ju det inte så mycket. Bara för man är en viss ålder betyder ju inte det att man beter sig efter den åldern, inte heller säger just den åldern något speciellt. Visst kan man förstå ungefär hur någon borde se ut och även på ett ungefär hur de bör uppträda. Men inget säger att den förutfattade meningen är rätt. Så egentligen berättar ju inte åldern så mycket.

En annan tanke om ålder eller vad man ska säga inre ålder är att den kan förändras beroende på vilka människor man umgås med eller vilken miljö man befinner sig i. Jag känner mig olika gammal beroende på situationen. På jobb beter jag mig mer vuxet och förståndig än vad jag gör på min fritid. Jag tar en roll när jag är med Jesper, en annan med mina vänner och en tredje i min familj. Vissa människor får mig att känna mig yngre och andra äldre. Sen är det tillfällen man måste uppträdda efter en viss ålder.

Praktiskt exempel:
Med Jesper känner jag mig som en tjej i ett stadigt förhållande som har koll på vad hon vill. Någon som kommit någon vart och har något värt att satsa på. Jag är trygg, säker och tar mogna beslut. Känner mig väl lite äldre än vad jag är.

Nu när jag är hemma hos föräldrarna känner jag mig äldre än vad jag gjort innan. Jag har vant mig att ha koll på mig själv och är van att vara själv. Vuxit upp och blivit mer självständig. Det känns även som jag inte riktigt längre får plats hemma och jag är bara hemma för en kort stund. Dock är jag väldigt glad att ha mitt eget rum fast det inte riktigt känns som mitt längre.

Med tjejkompisarna i Skövde känner jag mig precis som 20, fnittrig, fjålig och fjantig. Där är inget tungt och jobbigt. Problemen är ytliga och det mesta handlar om killar. Skönt att ha dem där att fjåmpa runt med.

Men när jag hänger med Lagge och Emil känner jag mig som tolv. De är mina storebröder, som håller koll på mig, tar hand om mig och skyddar mig. När jag är med dem känns allt lätt och vuxenvärlden försvinner lite. Då känns det som allt kommer lösa sig.

Hemma med vännerna i Malmö, som blir färre och färre känns det som, känner jag mig vuxen. Jag har koll på mitt liv eller det ser i alla fall ut som det utifrån. Fast jobb, flyttat hemifrån och en ny stad som mitt hem. Då känns det skönt att jag har det så stabilt och slipper allt med jobbletande, föräldrar och fortfarande känna mig som en tonåring. Dock känns det som jag glider ifrån dem.

Alltså känns det som jag är flera åldrar samtidigt beroende på vem jag umgås med.

Aldrig varit ifrån alla jag lärt känna i Skövde i fem veckor. Tänk om de glömmer bort mig eller inser hur konstig och värdelös jag är.

Stört hur dåligt självförtroende man kan ha ibland. Men kan inte komma på typ någon anledning alls varför man ens vill vara vän med mig. Hoppas på att de som är vän med mig kommer på någon anledning. Ibland är man inte på top.

Är detta jag skriver verkligen så privat så man kan kalla detta en dagbok? Jag skriver ju mina tankar och känslor precis som i en dagbok men jag utelämnar mig inte helt de lovar jag. Det finns mycket som jag inte ens här känner gör att berätta. Det är då jag behöver mina vänner, mer än annars!

Så visst får man veta mer av mig när man läser min blogg men om man känner mig sedan innan så är det nog inte så jätte mycket nytt. Vi vet ju oftast redan hur jag känner och tänker. Jag har bara förevigat dem i text. Det är skönt för mig och kunna gå tillbaka och läsa precis som man kan göra med en dagbok. Då kan du uppleva det ögonblicket ingen.

Men det jag skriver här är inte hemligt inte heller är det det djupaste av mig. Det är bara en del av mig som vilken annan som helst. Bara för man läser min blogg vet man inte mer än andra.