MatildasTankebubbla

Nu gäller det att komma igång. Upp med kondisen och börja bygga. Jag ska visa vad jag går för och att jag har allt. Så nu är det bara att ta nästa pass.

Många dagar senare och mitt positiva tänkande är bättre än på längre. Det är inte långt kvar men visst finns det fortfarande en del kvar men det känns helt okej. Jag är inne i en härlig känsla som jag tror gör att jag lyckas lite bättre än annars. Jag har det där lugnet som gör att jag kan fokusera på en sak utan att anstränga mig allt för mycket. Sen börjar man nu se resultat för allt sitt slitande och det gör att det är lättare att kämpa nu. Jag har märkt att mitt pluggade ger något tillbaka och då blir pluggandet inte så svårt. Det gäller bara att hålla fokus två veckor till fast set fina vädret och allt annat roligt

Jag har nu ett nytt motto fram till studenten och det är att tänka positivt och se något bra med alla. Detta kanske är konstigt för de flesta att man måste bestämma sig för detta samtidigt som man ska ta studenten men ibland är livet inte på topp och då får man själv putta upp det. För jag ska vara på topp på studenten jag ska njuta så mycket att jag kommer gå sönder.

Och samtidigt som jag vill studenten ska vara i morgon så hoppas jag mer att det ska vara tre månader så jag får lite mer tid att göra klart allt. Men så är det inte så jag får kämpa på en månad till men sen är det slut!

Idag är en dag då allt är extra jobbigt, allting är lite fel och människor är omöjliga att förstå. Jag är mest irriterad, ledsen, överrumplad och stressad. Och dessa dagar kommer alltid att finnas oavsett hur lycklig man än är. Det är bara att acceptera och strunta i dem för de går över, min dag ska hinna ta slut till kl sju för då är det träning och då ska jag vara på topp.

Idag ska jag visa vad jag går för att jag är grym på bandy!

Nu låter det exakt som de vänner jag har är kassa men det är helt fel! Mina vänner är underbara och fantastiska. De kanske bara ibland har andra prioriteringar och tänker annorlunda än vad jag gör. Och om jag inte skulle haft dem hade jag ju varit ännu ensammare. Det är väl mer att jag känner mig oförstådd ibland och bort glömd. Inte att de vänner jag har inte duger för det gör de mer än väl. Jag är väldigt glad att jag har dem och mitt liv skulle inte vara såhär bra utan dem!

Jag är så trött på att alltid vara den som är själv kvar. Jag vill inte var den som är ensam hemma och inte har någon att ringa. Jag vill inte känna att alla har någon annan utom jag. Men ibland känner man så.. För det känns som alla andra har andra saker för sig utom jag.

Man skulle få fler vänner när man börja gymnasiet, man skulle få en helt ny vänkrets och allting skulle bli bättre. Visst har mitt liv blivit bättre så mycket bättre än det var innan men det har inte blivit så som det lovades. Men vad har det med idag att göra? Ingenting för jag är glad över den jag blivit, den människa jag utvecklats till. Jag är glad att jag skalat av allt det blabbiga och tonårsaktiga som jag är så trött på. Men jag är inte glad när mitt liv inte kommit ur den fasen fast jag har gjort det. Så det är väl därför mitt liv och jag inte klaffar riktigt. Kanske därför jag känner mig så mycket ensam. Kanske därför alltid jag blir över för alla andra känner att de passar bättre med någon annan.

Jag vill vars mer delaktig i andras liv, i mina vänners liv. Jag vill vara självklar att ring när det behövs någon och jag vill känna att jag vet vad som händer i deras liv. Just nu känns det inte så. De vänner som ska vara mina närmaste känns inte så nära. Jag vet inte alls vad som händer i alla andras liv. Detta beror inte bara på att de inte berättar utan att det händer mycket i mitt eget liv och jag har inte tid att tänka på allt annat. Jag har undermedvetet valt att isolera mig och från resten. Jag har varit egocentrisk och fokuserat kanske för mycket på mig själv. Det är en jobbig balans det där, man ska inte tänka bara på sig själv och man ska inte bara tänka på andra. Jag hade velat att mina vänner litade mer på mig och berättade och la förtroende i mig. Jag vill vara en stor del av mina vänners liv, men så är det inte just nu.

Det är jag mot tiden och det kommer vara en duell mellan oss fram till studenten. Jag hinner aldrig med det jag borde göra och det kommer alltid upp andra saker jag hellre vill göra. Så inte hellre denna helgen hann jag med det jag skulle göra. Och det kommer inte bli mer tid framöver så jag känner väl att det är ett litet grått moln på min annars klarblåa himmel. För jag vill verkligen nå det mål som jag haft hela gymnasiet men då gäller det att allt går som det ska denna terminen och just nu så måste jag vara ärlig och säga att jag inte tror jag kommer klara det. Det är svårt att sitta inne och göra läxor när solen skiner ute och man inte ens vet var man ska börja..

Fredag och fint väder! Härligt säger jag, jag blir lite lättare när solen skiner. Inget är lika svårt och det känns som inget kan krossa mig. Högen med prov och inlämningar känns inte lika lång och tiden känns mycket längre. Så om solen fortsätter skinna fram till efter studenten så kommer jag lyckas med detta med.

Ändå gått rätt bra än så länge med min plan för dagen. Men det hjälpte att vi fick en vecka mer på foto för annars hade det krisat eftersom vädret varit sådär.. Men ibland ska man ha lite tur! Så nu får jag fortsätta checka av!

Det skulle varit något om man hade ett rum som städa sig själv, att man aldrig hade behövt lägga tid på att sova, äta, duscha.

Tyvärr är ju inte livet så, så det är bara att leva livet som det går.

Ännu än dag som börjar med en bussresa till skolan. Nu planerar jag vad jag ska hinna med denna eftermiddagen och listan blev som vanligt lite längre än vad jag hinner med. På listan idag står det:
- göra klart kemi läkemedel labb
- lämna bibblan böcker
- fota Malmö och komma på propagandabild
- kolla på en klänning
- träna

Förhoppningsvis så kommer jag hinna med detta hur bra som helst! För då har jag mindre saker att göra i morgon, vill ju inte plugga hela eftermiddag/kvällen i morgon. Det är ju ändå fredag! Heja mig idag!

Innebandy?! Va nä det kan inte vara sant.. Jo de är sant jag har varit och tränat. Det var ett tag sedan men nu ska jag fan komma igång med bandyn igen. Lite förkyld och ont i foten, det får kvitta just nu för nu ska jag visa de nya att jag äger. För så måste jag tänka nu, jag ska visa dem att det är klart de ska satsa på mig och fast jag ska iväg på annat ska jag visa att jag satsar på innebandyn. Innebandyn är en stor del av mitt liv och den tänker jag inte släppa för jag ska iväg lite. Så nu ska jag stoltsera och visa upp mig.

Nya tränare sa jag ja. Så är det nu känner jag mig som första dagen i skolan när man ville impa på alla så man gör ett bra första intryck. I måndags håll de i träningen efter ett konstigt anslut tog de bara över utan en ledtråd om det innan så från att vara rätt lugn och känna en skönt känsla av att vara tillbaka på plan. Fick jag direkt en klump i magen av att bli iakttagen och analyserad. Allt fokus som skulle fokuseras på annat fokuserades bara på mig själv. Var enda pass blev på liv och död. Men vi tog oss igenom den fast vi kände oss lite bortglömda och oviktiga. Nu får det gå några träningar, lite skitsnack och larv så kommer vi nog tillbaka till vårt vanliga lugn och härliga känsla på träning. Hoppas bara på all fler av de goa tjejerna jag spelat med hela året vill fortsätta med oss om stannar kvar. Så heja oss så kommer det med lite positivt tänkande bli hur bra som helst.

Nu är jag på väg hem och än så länge känns det bra med tiden och ångesten har inte kommit än men den kommer väl senare ikväll när jag kommer på att jag glömt något annat jag skulle göra. Så är det och kommer att vara fram till studenten...

Hann inte ens skriva klar mitt inlägg innan, min hållplats kom fort. Men jag för i alla fall något vettigt av all tid här slösas inga minuter.

Nu känns det nära till att jag verkligen ska åka på gmu:n. Fick brev i förrgår om att jag ska på antagningsprövning i slutet på maj. Har hela tiden sagt att det är detta jag ska göra i höst men samtidigt som jag vill så gärna så vill jag lika mycket inte. Det är något helt nytt som jag egentligen inte har en aning om jag gillar. Bara att åka iväg så länge från allt som är tryggt och bra känns väldigt konstigt. Varför vill jag välja bort något som känns så bra. Men det är ju nu det känns bra, till hösten är det ju en helt annan sak eftersom där finns ingen skola, jobb, inkomst. Man är ju rädd för allting nytt så då är det väl inte så konstigt om jag är nervös. Det värsta som händer är att jag inte klarar det och då är det väl bara att åka hem. Inget värre händer ju! Bara lite rädd att om det inte alls är min sak och så har jag gått och tjatat om detta hela året. Men jag får tänka positivt och hoppas att detta kommer bli riktigt bra.

Jag tror att detta är en jätte bra erfarenhet. Man kommer lära känna sig själv bättre och veta hur man reagerar i vissa situationer. Det är även en bra merit att skriva på sitt CV. Och hur svårt kan det vara egentligen, det är ju bara 2,5 månader. Detta klarar jag!