MatildasTankebubbla

Du är min bästa vän.
För dig kan jag berätta allt.
För dig skäms jag aldrig.
För dig behöver jag inte dölja något.
För dig är jag något värdefullt.
För dig finns det inga hemligheter.
Du är min bästa vän.

Du är min bästa vän.
Du får mig att skratta då jag egentligen inte ens vill le.
Du ser rakt igenom mig.
Du kan trösta mig som ingen annan.
Du är den som alltid finns där.
Du lyssnar på mig fast jag inte har något vettigt att säga.
Du får mig alltid att känna mig trygg.
Du har något ingen annan har.
Du är min bästa vän.

Du är min bästa vän.
Jag älskar dig!
Du är min bästa vän.

Mitt liv är så mycket bättre när jag vet att du finns här!

Nu är det en omotiverad trött tjej som återvänt till jobbet efter en kort men fantastisk semester. Semestern som jag tänkte skulle ge mig nu energi gav mig inte riktigt det jag hade tänkt. Istället fick jag smaka på min gamla vardag på ett sätt och känna av hur det är att vara civil igen. Det var lite för bra tror jag, för nu känns jobbet bara tråkigt och ointressant. Men jag ska hålla ut till jul och hoppas på att efter jul så kommer jag hunnit till och med börja sakna detta lite och känna att det ska bli lite kul i alla fall att gå till jobbet. En annan sak som gjort att det varit lite jobbigare denna gången att sätta sig på tåget är att jag nu ska stanna i Skövde en månad utan att åka hem och det är långt. Inte få träffa pojkvännen, mamma och pappa, lillebror och mina vänner på så länge tar emot. De är min trygghet och stilla plats som jag trivs bäst på och då är det svårt att lämna dem så länge. Men förhoppningsvis kommer tiden gå fort som den alltid gör när man väl kommit in i vardagen här och allt bara rullar på. Så heja heja, kämpa på så är jag snart hemmahemma igen.

Imorgon lämnar jag kaoset och hoppas att tills jag är tillbaka att allting försvunnit och jag kan få tänka normalt igen. Är trött på att bli förvirrad av att andra människor lägger sig i mitt liv. Jag är också trött på människor som vill tänka åt mig, ta mina beslut och agera i min situation.

När ska folk lära sig att livet är inte svart och vitt utan lite grått hela tiden men förhoppningsvis lite ljusare ibland. Hur mycket man än vill att livet ska vara lika klart som svart och vitt så kommer det aldrig bli det. Så då kanske man ska göra det bästa av situationen och njuta av det man får. Eller?

Ibland tycker jag inte om mig själv. Ibland är jag så jävla dum, ful, korkad, sur och knäpp. Ibland borde jag få ett ordentligt slag mot huvudet så jag kan börja vingla åt rätt håll. Ibland förstår jag inte hur min hjärna tänker eller hur mitt hjärta känner och det gör mig så jävla förvirrad. Och när jag blir förvirrad blir jag illa till mods och ledsen för det är inte min grej att vara förvirrad och inte känna av hur jag själv känner och tänker. Då kan jag bli så jävla förbannad på mig själv för att jag fokuserar på fel saker och lägger tid och ork på något så onödigt. Men ändå står jag där lika dum och ful och tror att jag är på rätt plats med rätt människor vid rätt tidpunkt. Men just ju vet jag inte vad som är upp och ner på världen och är mer förvirrad än vanligt över mitt liv. Men denna perioden kommer oxå gå över och det är väl tur.

Att bo 40mil ifrån hemma är inte alltid så kul. Just idag är hemlängtan stor. Vissa dagar mår man inte lika bra som andra och idag var en sån dag. Då är det så skönt när man har sina vänner runt om sig som vet precis hur man är och man kan bara va. Men när de inte är i närheten blir livet lite svårare och då blir man lite extra ledsen. Speciellt nu för då kommer man på att man bor 40mil för långt norr ut och egentligen borde vara hemma så man kunde vara sig själv. Inte för att jag inte kan vara mig själv här men inte på det sättet som när jag är med mina finaste vänner som bara av att titta på mig vet exakt hur jag känner. Jag vill utan att behöva förklara att folk ska förstå vad jag känner. Det är på sånna här dagar man saknar sina vänner och hemma. Då kommer längtan till när allt ska bli som vanligt men samtidigt är detta det normala just nu.

Jaha i morgon börjar man jobba. Känns rätt så overkligt faktiskt men men det var inte riktigt det jag tänkte berätta.

Jag blev bästa rekryt på min pluton och fick väldigt fint betyg av mina befäl. Hur jag gjort för att få dem vet jag knappt själv för jag har mest försökt vara mig själv hela tiden och kämpat på som alla andra. Men något extra måste jag ju allt ha.. Försöker vara stolt över det men svårt tycker jag det är.. Egentligen vet jag inte varför jag har svårt att ta det till mig. Innerst inne tror jag nog inte att jag förtjänar det. Men alla andra verkar ju tycka att jag gör det så det är väl bara att se glad ut. Så nu ska jag försöka visa min chef att jag fan är rätt bra och grym. Jag ska visa att jag verkligen förtjänar den där utmärkelsen och kämpa vidare för att imponera och chocka vad lilla jag kan göra.

Om jag ska vara ärlig så tror jag det är många där hemma skrattar och förvånas av att jag gjort detta och tror nog inte riktigt att jag menar allvar. Det var nog inte riktigt det dom hade tänkt sig jag skulle göra. Men då får jag väl visa att detta är något jag ska göra och något jag är menad för att göra. Känns rätt skönt att inte gå samma väg som alla andra och visa att jag inte tänker vara en i mängden. Men bara för jag väljer en annan väg betyder detta inte att jag är bättre bara annorlunda. Det är skönt att inte göra som alla andra då får man uppleva något eget.

Så nu ska jag visa världen vem Matilda Sandqvist är och vad hon går för! Tro det eller ej men hon är tuffare än många tror.

Nu har det verkligen gått lång tid sedan jag skrev sist. Tre väldigt händelserika månader som gått samtidigt har det inte hänt något alls. Det beror på hur man ser på det helt enkelt. Jag är på fredag klar med min militäriska grundutbildning och redo för nästa äventyr. Vad blir nu nästa äventyr undrar ni kanske. Jag har bestämt mig för att fortsätta inom det militära och bli yrkesmilitär. Ler bara av att tänka på det, för fast förutsättningarna inte är dem bästa är jag ändå nöjd med mitt val av fortsatt karriär inom försvarsmakten. Så nu ska jag bli lite mer vuxen och flytta hemifrån på riktigt och ta fast anställning. Hur många nittonåringar kan säga det? Att de är fast anställda.

Detta var ju inte riktigt min tanke när jag börja min utbildning men jag är hookad och är inte redo att lämna militären riktigt än. Så stället för att åka hem och bli arbetslös så känns mitt val rätt så bra. Den enda nackdelen är att Skövde ligger lite långt bort från Malmö så jag tyvärr inte kan bo hemma och få tillbaka lite socialt liv. Istället får jag skapa mig ett nytt liv här. Något helt eget. Spännande!