De man inte har saknar man allra mest.
Vad jag saknar en bästa kompis. Någon som man alltid kan vända sig till. Någon som förstår en och som man inte behöver förklara sig för. Någon som gör att jag inte känner min ensam.
Vad jag saknar vänner i Malmö. Någon man kan hänga med utan krav. Som man bara kan gå till utan att fundera.
Jag saknar vänner i vardagen som är med en fast det inte är något speciellt.
Kommer man någon gång sluta känna sig ensam.
Upp och ner.
Hur kan det vara att det händer jätte mycket runt om mig och jag har inte en sekund för mig själv att jag ändå känner mig ensam. Jag har inte längre någon bästa vän och de som är mig närmast bor 40 mil här ifrån. Det känns som jag inte längre känner mig själv, som om jag tappat fotfästet lite. Kanske är det så det blir i början men det var inte så jag hade tänkte mig att det skulle vara. Men försöker tänka hur jag kände första tiden i Skövde och då kände jag ungefär likadant tror jag.
Det gäller bara att inte hänga upp sig på dem man mister fast att det är väldigt svårt. För det känns som jag är väldens sämsta vän som ingen vill vara vän med.
Men jag har fortfarande några fina vänner kvar och de värderar jag väldigt högt!
Hej så länge!
Om jag inte vet hur jag ska säga det.
Det här känns som ett rop på hjälp. Eller att om jag skriver det här så kanske du ser det och förstå från mitt håll.
Och redan här blir jag ledsen, varför ska jag behöva skriva detta inlägget. Jag har ju hela tiden kunnat prata med dig om allt. Aldrig känt att något varit svårt att berätta. Jag har alltid varit ärlig och det kanske var där det här börja. Jag var ärlig och vi hade redan börjat sluta lita på varandra. Så många gånger jag ångrat att jag sa det och om jag visste vad det skulle leda till skulle jag aldrig sagt det. Det fanns ingen baktanke om att såra dig eller säga något elakt.
Jag önskar så att jag hade modet att ringa dig och ännu mer önskar jag att jag kunde prata med dig direkt. För allt blir alltid fel när man smsar. Man ska aldrig bråka eller diskutera över sms. Eller egentligen inte i ett blogginlägg heller.. Sen när kunde jag inte ringa dig? Sen när förlorade jag dig som min närmaste vän? Jag trodde verkligen att det var du och jag som skulle vara närmast från och med då. Men hade visst fel och det gör mig helt förstörd. Har aldrig gråtit så här mycket för att jah förlorat en vän. Ingen kände mig så väl som du.
Jag förstår din synvinkel jag förstår varför det ändå har blivit såhär men jag förstår inte varför vi inte försöker göra något åt det och bli vänner igen. Har vi gått vidare och redan "växt" ifrån varandra? Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör utan att kunna prata med dig! Så jag hoppas inte att detta är slutet.
Var det bara en plats och tid som höll oss ihop? Bara för vi valt att göra vars en sak så höll det inte?
Detta blev visst helt riktigt till dig. Hoppas att du ser mitt mesig rop men vet inte vad jag ska göra. För jag har ingenaning om vad du tänker.
Så här tänker jag i alla fall.
Suck!
Att jag söker mig hit igen betyder bara en sak. Jag känner mig ensam.
Nästa steg.
Nu går min hjärna på högvarv. Massor med tankar om framtiden. Och lite stressen över att ta ett beslut och hitta rätt. Det är svårt att se lösningen när man tvivlar och är förvirrad. Men jag längtar ändå. Mest kanske för att då har jag tagit besluten och gjort förändringen. Och jag tror jag kommer lite närmare ett beslut varje dag. Alla pusselbitar faller sakta på plats en och en. Men att jag har tagit tag i det och börjar är bara det ett stort beslut för då har man satt bollen i rullning. Nu ska jag bara diskutera både med mig själv och de som känner mig bäst så jag gör rätt beslut och väljer det som är bäst för mig. Just nu känns det i alla fall att det kan bli hur som helst.
Men fast jag är skräckslagen så finns det en bra känsla långt bak som driver mig.
Människor.
För någon dag sedan chattade jag med en kollega på Facebook då stod det att vi hade 30 gemensamma vänner. Då slog det mig att dessa människor skulle jag aldrig träffat om jag bott kvar i trygga Malmö. Jag hade missat så många möten och människor som jag idag värderar väldigt högt. Fast jag inte trivs vissa stunder så är där så mycket kärlek till alla människor som jag jag fått möta och utvecklingen jag har gjort på grund av allt detta.
Måste ju få säga tack till att jag ändå gjort detta och träffat alla bra människor som har gjort min resa så mycket mer och betydligt längre än vad den annars hade varit.
Inte rätt känsla.
Precis varit på en väldigt stor övning med jobb och det var definitivt den bästa övningen jag varit på än så länge. Det var varit lagom mycket att göra, varit väldigt lärorikt och givande. Ändå så tycker jag inte där är så roligt jobb. I teorin är mitt jobb toppen, men jag får inte rätt känsla. Jag börjar känna mig färdig, fast jag ändå väntar på något större.
Jag tror att jag är lite på rätt plats men samtidigt på fel plats. Jag saknar utmaningen och pressen på att behöva prestera och lyckas. Vår enhet verkar utåt redan ha lyckats men känner inte själv att jag kommit dit. Men på detta viset så finns ingen press om prestation. Detta gör även att hur mycket man försöker så märks det inte för de förväntar sig inget.
Dags att utmana sig själv och hitta på något svårt. Det får nog bli så nästa gång. Tror inte jag kan få den utmaningen här. Jag vill ha ansvar, tillit och press. Utvecklas tror jag inte man gör genom att gå i ledet.
Så nu när jag sticker och gör praktik så kanske jag kan få lite utmaning och förhoppningsvis lära mig massor med nytt.
Mycket längtan men ingen sorg.
Länge sedan sist men så blir det visst nu för tiden. Nya intervallet verkar det som! Ska försöka som jag säger varje gång, men har alltid något mycket viktigare för mig eller så är jag bara för lat.
Men det jag tänkte prata om var hur mitt liv steg för steg lite försvinner här i från Skövde. En efter en slutar, åker på mission eller bara vänder ryggen. Så nu känner jag att hemma drar så mycket mer än innan. Jag är redo att flytta hem där jag faktiskt har de människorna jag vill behålla i mitt liv. Så hur lång till kan jag vänta till de ha försvunnit och mitt liv där har glömts bort.
Så kan ju säga att varje går jag hör någto hemifrån kan så vill jag lite snabbare hem. Jag hoppas verkligen att jag får min praktik hemma så jag får testa på hur det är att vara i Malmö och jobba. Längtar lite till framtiden just nu. Behöva vara ensam en fredag är något jag inte vill vara allt för många gånger till.
Men detta är lite läget i mina tankar just nu och detta är inget som sker fort utan små steg för att möta en ny värld med nya utmaningar kanske snart är på gång. Jag ska i alla fall försöka göra mig väl förbered till det händer.
Dock kommer det bli svårt att lämna det jag ändå har här, tror inte det är många som förstår hur bra jag trivs på mitt jobb och tror inte det är så många som har hamnat rätt så snabbt. Jag har haft sådan tur att hitta en enhet som passar mig och där jag trivs bra. Så att då lämna när jag trivs känns fel, men det ger mig ändå inte hela packetet för vad man mer behöver är ett helt liv som inte bara består av jobb och några hemresor då och då.
Därför är jag nu mogen att tag steget till nästa kapitel. Ett steg som kommer gå sakta men små flyttningar i taget men varje beslut gör framtiden närmare.
Så kanske vi ses snart på en helt annan hemmaplan.
Mitt äventyr
Vem trodde helt ärligt att jag skulle sitta och köra lastbil på jobbet? Vem trodde stt tjejen som bara hade skola och innebandy i huvudet skulle kunna meka lite lastbil? Det är svårt att tro men så blev det ändå. Och måste säga att vilket äventyr jag gjort eller fortfarande gör. Det kanske inte är lika spännande som åka till Asien och festa, till USA och jobba eller plugga ute i Europa men det har ändå varit ett äventyr. Jag är förändrad som människa för livet, tror faktiskt jag har blivit vuxen och mött människor som stämplat mitt liv.
Jag är så himla glad att jag faktiskt orkat enda hit för det har varit både jobbigt och långt. Men jag har klarat det med hjälp på vägen av de fantastiska människor jag faktiskt fått dela en tid med. Jag vill ändå säga att jag har startat min framtid, kanske inte på full fart men jag har ändå byggt lite av grunden. För så som denna tid har format mig har gjort att jag kommer klara av framtiden så mycket bättre. Detta har gjort att jag kommer komma långt.
Så mycket beror på människorna för i alla svåra eller jobbiga situationer så är det människorna som dragit mig upp och vidare. Alla tråkiga stunder inte varit tråkiga länge eller så har jag i alla fall inte varit ensam på grund av dem. De har gjort mitt äventyr så mycket större på grund av att jag har växt och utvecklats med dessa fina människor som stöttat min rygg.
Mitt äventyr är inte som alla andras mitt äventyr har varit inom mig och inte ut i världen. Men jag tror att mitt äventyr är långt i från klart men jag har kommit en bra bit. Varje stund så blir det lite större. Min ryggsäck kommer göra att jag är redo för allt i framtiden.
Ingen titel.
Först gången jag känner mig sugen på att blogga sedan sist. Se hur många som märker att jag lägger in något.
Det händer mycket mycket nu, inte i mitt liv men i alla andras runt om och det påverkar mig. Jag känner mig omtumlad och förvirrad. Det blir ju aldrig som jag tänkt mig och det är väl lite meningen med framtiden att man inte kan förutspå den. Men vem trodde att jag skulle vara här att jag skulle vara kvar när alla andra åker på nya äventyr.
Och jag tror vad jag har gjort fel. Jag har lyssnat på alla andra men glömt vad jag själv vill. Alla har så mycket åsikter och alla dem har ändå en grund på vad de själva vill. Så nu vet jag inte själv längre vad jag vill. Varför har jag ett sånt behov av att pleasa alla? Sen när blev det viktigare att alla andra får som de vill och inte jag. Var försvann min egoism?
Så vad händer nu då? Är det dags för mig och lämna de få som inte redan lämnat mig? Mycket frågor och jag har inga svar. Får väl se hur det känns när livet återgår till vardag.
Omväxlande arbetsuppgift.
Igår var det lite ändringar i vardagen. Och jädrans vad skönt det var. Äntligen fick man upp lite stress och effektivt arbete. Det jag gjorde var att jag serverade på kadettbalen för blivande officierare. Det var riktigt roligt ska jag säga, inte bara uppgiften utan även arbetslaget. Det är kul när man får jobba under lite tidspress och måste samarbeta för att få allt att funka. Önskade mitt jobb i vanliga fall var lite mer så. Kanske får bli att byta bransch för att få det stresspåslaget. Jag trivs verkligen men det, lagom stress är bra stress. Speciellt för mig, jag jobbar mycket bättre och tänker klarare när det sätta lite press på mig. Det är skönt att känna ansvar för att leverera något så bra som möjligt. När jag känner att min insats behövs och gör skillnad är jobbet som bäst. Kul även att få vara tvungen att vara glad och trevlig på jobb för stt göra ett bra jobb. Önskade mitt jobb innehöll mer leenenden, skratt och nya möten. Nästa jobb för har mer av dem kriterierna!
Ta mig ur detta.
Hur kan hormoner få en situation som man infinner sig i från att vara hur bra som helt till ett helvete? Hur kan man vakna sur och ledsen? Hur kan kroppen styra över mina tankar och känslor utöver vad jag själv kan styra? Jag vill ju inte vara leden, arg och sur. Jag vill kämpa och köra på men det går inte. Jag försöker tänka annorlunda försöker kring gå känslorna och tankarna men det går inte. Jag vill inte ha klumpen i magen och jag vill inte alltid känna så här ändå kan jag inte få det att sluta.
Det är bara korta stunder jag glömmer bort det och på någotvis försvinner det. Men sen kommer det tillbaka lika fort och allt blir lika jobbigt igen.
Hur ska jag ta mig hur det här? Vill inte ha den inställningen som min kropp tvingar in mig i. Jag lovar jag försöker!
Life is like sunshine.
Oj vad jag njuter! Jag njuter av att jag har kommit till en plats där jag trivs och är omringad av människor jag trivs väldigt bra med och människor som gör mig trygg och lycklig. Jag är lycklig lottad av att få ha dessa människor i mitt liv och att jag får vara en del av deras. Hoppas att dessa människorna hänger med länge, för jag vill inte bli av med en enda! Jag har inte råd att bli av med något så dyrbart! Hoppas att ni alla förstår hur viktiga ni är och hur mycket jag litar på er.
Självförtroende?
Jag har ju bra självförtroende men ändå inte? Jag är sjukt förvirrad vad det gäller mig själv och hur jag tänker. För jag har ju ändå bra självförtroende, jag vet vad jag är duktig på och oftast vet jag vad jag går för. Ändå tvivlar jag och tror att jag inte ska klara det. Detta motsäger sig väldigt mycket men ändå är det så. Jag tror aldrig jag ska klara saker ändå tar jag på mig ansvar och gör motsatsen. Jag saknar pannben och vilja till att lyckas med det där sista att jag kan känna att jag kommer klara detta. Fast att jag ändå någonstans vet att jag klara det tror jag inte själv på det. Varför jag inte tror är för att min vilja inte är med helt utan även den tvekar.
Oj vilket flummigt inlägg men om ni kan förstå hur jag menar och känner att jag borde tänka annorlunda, skriv och förklara!
Ny utmaning för de modigaste i Sverige.
Ett nytt missionsområde, en ny plats som ska få vår hjälp, ett okänt ställe som nu ska bli modigas nya arbetsplats. Vad betyder det för mig?
Massa skvaller och prat, vem ska få åka, när ska det åkas och vad ska göras? Alla har olika svar och alla har hört olika saker. En massa prat gör att få oss att hoppas på att nu är det vår tur att vara modigast och få medverka i något viktigt. Något viktigt inte bara gör oss utan för världen.
Oj det gick snabbt för mig. Från att det inte fanns en chans på kartan att jag någon gång skulle få åka på mission till att det faktiskt finns en ny chans att göra skillnad. Allt är fortfarande väldigt svagt och mest skvaller, mycket sägs för att vi ska hoppas och se en framtid.
Nu kommer nästa fråga, vad är detta för mission? Vad är det vi ska göra? Vilka är det vi ska möta? Vad är förutsättningarna för mig? Något jag redan nu ska fundera över och jag ska sätta mig in i konflikten. Varför behövs vi just där? Vad är vår uppgift? Och är det värt att sätta mitt liv på spel i just den konflikten? Mycket frågor som jah vill bestämma ett svar på innan jag en kanske får en fråga om att delta i detta hjältemod. Tur att jag har så många kloka människor runt om mig med mycket åsikter som jag hjälpa mig till rätt beslut.
