MatildasTankebubbla

Det här känns som ett rop på hjälp. Eller att om jag skriver det här så kanske du ser det och förstå från mitt håll. 

 

Och redan här blir jag ledsen, varför ska jag behöva skriva detta inlägget. Jag har ju hela tiden kunnat prata med dig om allt. Aldrig känt att något varit svårt att berätta. Jag har alltid varit ärlig och det kanske var där det här börja. Jag var ärlig och vi hade redan börjat sluta lita på varandra. Så många gånger jag ångrat att jag sa det och om jag visste vad det skulle leda till skulle jag aldrig sagt det. Det fanns ingen baktanke om att såra dig eller säga något elakt. 

 

Jag önskar så att jag hade modet att ringa dig och ännu mer önskar jag att jag kunde prata med dig direkt. För allt blir alltid fel när man smsar. Man ska aldrig bråka eller diskutera över sms. Eller egentligen inte i ett blogginlägg heller.. Sen när kunde jag inte ringa dig? Sen när förlorade jag dig som min närmaste vän? Jag trodde verkligen att det var du och jag som skulle vara närmast från och med då. Men hade visst fel och det gör mig helt förstörd. Har aldrig gråtit så här mycket för att jah förlorat en vän. Ingen kände mig så väl som du. 

 

Jag förstår din synvinkel jag förstår varför det ändå har blivit såhär men jag förstår inte varför vi inte försöker göra något åt det och bli vänner igen. Har vi gått vidare och redan "växt" ifrån varandra? Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör utan att kunna prata med dig! Så jag hoppas inte att detta är slutet. 

 

Var det bara en plats och tid som höll oss ihop? Bara för vi valt att göra vars en sak så höll det inte? 

 

Detta blev visst helt riktigt till dig. Hoppas att du ser mitt mesig rop men vet inte vad jag ska göra. För jag har ingenaning om vad du tänker. 

 

Så här tänker jag i alla fall.