Inre ålder?
Vad betyder egentligen vilket år man är född? För oavsett hur gammal man är enligt sin yttre ålder eller vad man ska säga så berättar ju det inte så mycket. Bara för man är en viss ålder betyder ju inte det att man beter sig efter den åldern, inte heller säger just den åldern något speciellt. Visst kan man förstå ungefär hur någon borde se ut och även på ett ungefär hur de bör uppträda. Men inget säger att den förutfattade meningen är rätt. Så egentligen berättar ju inte åldern så mycket.
En annan tanke om ålder eller vad man ska säga inre ålder är att den kan förändras beroende på vilka människor man umgås med eller vilken miljö man befinner sig i. Jag känner mig olika gammal beroende på situationen. På jobb beter jag mig mer vuxet och förståndig än vad jag gör på min fritid. Jag tar en roll när jag är med Jesper, en annan med mina vänner och en tredje i min familj. Vissa människor får mig att känna mig yngre och andra äldre. Sen är det tillfällen man måste uppträdda efter en viss ålder.
Praktiskt exempel:
Med Jesper känner jag mig som en tjej i ett stadigt förhållande som har koll på vad hon vill. Någon som kommit någon vart och har något värt att satsa på. Jag är trygg, säker och tar mogna beslut. Känner mig väl lite äldre än vad jag är.
Nu när jag är hemma hos föräldrarna känner jag mig äldre än vad jag gjort innan. Jag har vant mig att ha koll på mig själv och är van att vara själv. Vuxit upp och blivit mer självständig. Det känns även som jag inte riktigt längre får plats hemma och jag är bara hemma för en kort stund. Dock är jag väldigt glad att ha mitt eget rum fast det inte riktigt känns som mitt längre.
Med tjejkompisarna i Skövde känner jag mig precis som 20, fnittrig, fjålig och fjantig. Där är inget tungt och jobbigt. Problemen är ytliga och det mesta handlar om killar. Skönt att ha dem där att fjåmpa runt med.
Men när jag hänger med Lagge och Emil känner jag mig som tolv. De är mina storebröder, som håller koll på mig, tar hand om mig och skyddar mig. När jag är med dem känns allt lätt och vuxenvärlden försvinner lite. Då känns det som allt kommer lösa sig.
Hemma med vännerna i Malmö, som blir färre och färre känns det som, känner jag mig vuxen. Jag har koll på mitt liv eller det ser i alla fall ut som det utifrån. Fast jobb, flyttat hemifrån och en ny stad som mitt hem. Då känns det skönt att jag har det så stabilt och slipper allt med jobbletande, föräldrar och fortfarande känna mig som en tonåring. Dock känns det som jag glider ifrån dem.
Alltså känns det som jag är flera åldrar samtidigt beroende på vem jag umgås med.
