MatildasTankebubbla

Tänkte jag skulle söka till skola till hösten. Det är ju ändå kanske dags att ta ett vuxet beslut och komma någon vart. Flytta tillbaka hem till Malmö och börja plugga igen låter ju ändå rätt bra. Då kanske jag börjar min resa istället för som just nu när resan står på paus. Jag har ju ändå tänkt mig en rätt lång och tuff utbildning. Jag vill ju bli något stort här i världen. Mig ska man komma ihåg.

Men sen idag fick jag se kompaniets årsplanering och den lockar med. Tror jag att jag kommer vara redo att lämna militären redan i sommar eller vill jag stanna ett tag till. Tror jag funderar på det här varje dag men har fram tills idag ändå varit inställd på att säga upp mig i juli. Men det finns alltid ett men! Jag kanske ändå ska fortsätta ett tag få utöka mina meriter i cv:t. Svårt att bestämma sig, fast det behöver jag inte göra förrän i juli då jag verkligen måste. Annars för jag vänta minst ett halv år till innan jag börjar skolan och då komma tillbaka. Och det betyder att jag kommer vara ännu äldre när jag väl är klar. 26 år då är jag ändå rätt gammal. Då är det dags att tänka på att etablera sig, skaffa familj och karriär, stabil ekonomi och börja betala av världens största studielån. Känns riktigt konstigt att tänka så långt fram, lite läskigt!

Varför jag velar så himla mycket fram och tillbaka beror nästan bara oberoende på en sak eller människa. Och det är var Jesper kommer vara och vad han gör. För om han inte stannar kvar i Malmö varför ska jag då flytta hem? Visst får jag umgås med min familj mer och mina vänner. Men jag har ju lika många underbara vänner här. Jesper är ju den jag saknar mest och kommer alltid försöka komma så nära honom som möjligt. Så får väl se även var hans väg leder och rätta mig lite efter den för hans väg är även min.