Nu tar jag mig i kragen.
Nu är det bara att gå vidare för det har ju alla andra gjort. Men ändå har jag svårt får det, fast det bara är jag som är ensam kvar. Det fanns ju ändå en charm med den tiden och något som gjorde den bra och det är ju bara det jag kommer ihåg. Alla andra verkar ha kommit ihåg eländet eftersom de har gått vidare mot nya äventyr. Men jag står fortfarande där på tröskeln och vet inte riktigt var jag ska ta vägen för har jag väl lämnat detta kommer jag aldrig komma tillbaka. Eller? Det är det som får mig att tveka, fast det verkar som allting är slit känns det som om det ändå inte är avslutat. Någon blick, känsla eller ord ger mig tecken om att det inte är över men det ska det ju bara för alla andra har ju gått vidare. Så ju ska jag även göra det för det är inte kul att stå ensam kvar och bara känna sig lämnad.
.
Så nu tar jag mig i kragen och vägrar stå ensam kvar.
.
Kommentarer
Postat av: Walaa
om jag säger att jag har någon aning om vad du pratar om så ljuger jag. För jag förstår inte vad det är du pratar om.. inte vad själva historien är.
Men när jag läser så känner jag såhär:
Vänner har gått vidare, levt sina liv, fortsatt och jag står frf här och tänker på ''då''. Elr, min kille har gått vidare skaffat tusen andra och jag längtar frf efter hnm. nu är det dags att stå på ben igen o fortsätta!
Gillar texter där man får tänka sj ! :D like it
Trackback
