MatildasTankebubbla

Walaa, var är du?

Varför är det inte bara vad jag tycker? Utan det är alltid vad alla andra runt om mig också ska tycka. Varför är det inte bara mina känslor som spelar roll? Jo för jag vill att alla andra ska tycka om mig, jag vill inte någon ska prata skit om mig eller tycka illa om mig. Därför görs alla mina beslut med på verkan av dom runt om mig. Och visst är det väl bra att jag tänker efter och så men ibland kan det vara riktigt dåligt.

Så mycket känslor man kan ha för en person. Så mycket man kan lägga i deras händer. Så mycket makt dom har.

Denna veckan har jag känt mig ensam. Det beror nog på att jag pluggat så oerhört mycket och då har jag inte ens haft tid att tänka på någon annan. Det känns som jag inte ens träffat mamma och pappa, men denna veckan har varit mycket kvalitets tid med mig själv det kan jag erkänna. Fast det jag varit helt ofrivilligt. Det är ju inte så att jag suttit ensam hela veckan och inte träffat någon för det har jag. Hela tiden har jag varit omringad av människor. Men på något sätt känns det som denna veckan har jag varit i min bubbla. Full av tankar och jag kanske varit lite vänd inåt.

Så mycket människor kan ändras. Det är spännande att en människa man kanske känt nästan hela sitt liv kan ändras så mycket. Att jag kan ändra uppfattning om dom helt. Men även hur människor ändras beroende på vilka de umgås med. Så mycket människor i ens närhet påverkar en är läskigt. Speciellt när man verkligen ser det tydligt på någon annan. Det är då man får hoppas på att människorna ändras på det positiva sättet.

Jag uppskattar verkligen att inte göra någonting alls. Inte behöva tänka att om en kvart måste jag gå och göra något annat. Utan att jag kan vara sätta och inte göra något alls, inte tänka, inte prata, inte lyssna. Ingenting alls. Det är så underbart att inte känna att jag borde använda min tid mer effektivt. Att det inte finns hundra saker som väntar runt hörnet som jag borde göra.

Du får mig att le. Ett sånt där stort fånigt leende som alla andra stör sig på.

Om man tänker positivt blir det positivt, eller hur var det nu? Alltså så finns det nu bara en massa positiva tankar i mitt huvud för jag vill göra mitt allra yttersta. Jag ska visa alla att jag inte ska sitta på bänken för jag är dålig. Om ingen vill puta på mig får jag väl dra mig dit själv. För jag ska inte ge upp jag ska inte sluta kämpa bara för att andra inte vill jag ska. Ibland måste man göra saker ensam om ingen annan vill stå vid ens sida, men även det måste man lära sig. För det kan ju inte stå någon bredvid en hela livet som säger att "Du är bra".

Hur kan det vara så att man har allt man vill men ändå känns det som något fattas.

Idag vill jag bara säga hur mycket jag älskar dig, Vicky! Utan dig hade mitt liv varit så annorlunda, du är orsaken till många av mina beslut. Du är en stor del av mitt samvete men samtidigt får du mig att göra saker jag aldrig skulle gjort annars. Du får mig att vara en bättre människa, du får mig att känna mig säker, trygg, älskad och uppskattad. Min vardag hade inte varit rolig utan dig, du får mig att vilja gå upp på mörka skolmorgnar. Du får mig att längta till måndag, den dag som jag tycker är värst men du har fått mig att till och med gilla den. Du vet inte vilken påverkan du har på mig, jag lyssnar alltid på vad du har att säga och jag är tacksam att du lyssnar på mig. För så många gånger då jag bara är förvirrad och inte vet upp eller ner då putar du mig åt rätt håll. Jag vill aldrig i mitt liv förlora dig, ingen i hela världen kan ersätta dig. Du är one of a kind och det är därför jag älskar dig precis som du är. Fast jag ibland kan bli irriterad på dig så som du säkert blir på mig med. Men fast vi inte alltid är på topp vill jag vara med dig, du är en människa jag önskar aldrig få mista. Jag vill att du ska vara lycklig som jag när jag är med dig och jag kommer alltid stå vid din sida. Stötta dig, trösta dig, uppmuntra dig, krama dig och älska dig, det kommer jag göra hela livet. Vi har inte känt varandra så länge men ändå är du lika självklar som min högra fot.

Jag säger bara fy fan vad snabbt man kan ändra åsikt om saker!

Jag kan ju bara skratta åt detta. För hur stor är chansen att det blir såhär? Jag orkar inte ens tänka på det för det kommer göra mig galen. Visst har vi sagt att det finns ingen chans och om något skulle hänt hade det i så fall redan hänt. Men vi har ju faktiskt inte riktigt gett det en chans så hur ska vi veta. Men det är väl min vanliga tur att allt detta händer nu. Men det finns hundra saker med detta som är positivt i alla fall för mig. För nu kanske jag äntligen kan få varar din vän utan att det hela tiden ska finnas någon som petar på mig och ger mig en hinnt. Så nu är det bara att hoppas vi hittar dit.

NO MAN

Att vi förstår varandra.

Jag har så mycket att säga, så många ord och meningar. Alla funderingar och tankar jag har i mitt huvud ändå kan det vara så svårt att få ner dem i text. Jag har så mycket jag vill resten av världen ska få veta, reagera över och se hur det är. För ibland eller rätt så ofta så känns det som om människor runt om mig inte förstår eller ser. Det kan väl inte vara så svårt att läsa mig, eller är jag så duktig på att dölja mina känslor? Jag tycker inte det, jag tycker att man direkt kan se i mitt ansikte hur jag känner och mår. Men ändå verkar det inte var många som förstår.

Ja, nu kan jag inte neka det längre, jag är stressad. Visst går det och ignorera och det har jag gjort väldigt länge. Men nu är det svårt när stressen har blivit en fysisk smärta. Magkatarr Yeay! Alltså är det från och med nu mycket planering och försöka ta det lugnt som gäller. Speciellt jag som är så oerhört duktig på att ta det lugnt ska nu ordna upp mitt liv så jag har tid att bara va.

Jag verkligen känt alla känslor som går idag. Allt från hat till kärlek, en massa känslor som bara har överrumplat mig. Till och med tårar så arg och besviken jag är men på samma dag har jag skrattat av lycka. Lycka av att jag har underbara vänner som alltid finns där för mig. Och dom människor som vet precis vad dom ska göra för att få mig att lysa av lyckorus. Samtidigt tycker jag illa om dom människor som får mig att gråta och bli frustrerad och arg. Visst ibland kanske dessa kan vara samma människor men det är inte ofta. Varför känns det alltid som det är någon som försöker sabotera för mig?

Jag är så otroligt glad att jag bor i detta falukorvs formade land. Fast det är oerhört mesigt och alltid neutralt gillar jag det. För vi har jämlikhet, demokrati och fred, ja sen är det hundra andra saker som också gör detta landet så bra att bo i men fram för allt annat så är det de tre sakerna.

Det är lugnt, gå du! Jag struntar i om du försvinner och förändras. Du kan göra som du vill men tro inte att jag kommer stå kvar och titta. Tiden förändras och det gör också vi, vår tid kanske är slut. Så gå du din väg och strunta i mig. Du behövs inte om du är som nu. Det finns andra som jag heller behåller om allt vi säger ska övervakas. Det finns inte längre plats för mig.

Så mycket tankar och funderingar, problem och lösningar som jag har i mitt huvud är ofattbart. Men det är väl inte så stor skillnad jämför med någon annan. För vi alla har en massa funderingar och tankar, det kanske ibland känns som det är bara jag som mår/känner/tänker så här. Då har du fel, för vi alla är ju människor och har likadana hjärnor. En människa går igenom ungefär samma stadier, visst är det på olika sätt men jag tror att vi ändå går igenom ungefär samma problem.

Jag hatar ordet normal. För vad är egentligen normalt? Hur ska man vara/bete sig/tänka/umgås/säga för att vara normal? Det finns inget svar på den frågan för ingen vet riktigt vad normal är. Vi alla känner nog oss onormala, jag tror ingen kan säga att jag är helt normal. Och samtidigt som vi vill vara "normala" vill vi vara unika och speciella. Hur fan går det ihop? För normal är väl att vara som alla andra.

Nu var det länge sedan men jag har inte varit hemma. Alltså har jag en ursäkt.

Ibland lyckas man verkligen få många bra bilder på en promenad så här kommer några till. =)

Jag är bra på att vara ensam. Det händer inte så ofta att jag är helt ensam för på alla ställen jag är finns det andra människor. Men ibland händer det att jag är ensam och ibland är det så himla skönt. Allt är tyst och lugnt, man kan göra vad man vill och behöver inte stressa över huvudtaget. Det är det bästa med att vara ensam allting är lugnt.

är kommer en massa foto tagna av mig, hope you like them!

Varför är det alltid så jävla viktigt, om man har en pojkvän eller inte. Jag menar jag är fortfarande samma människa oavsett om jag har en kille eller inte. Det är så mycket status eller vad man ska säga, att man är lite bättre om man har pojkvän. Men varför skulle det vara så, exakt som det är synd om oss som är singel. Jag vet inte om jag tycker det eller jag vet att jag inte tycker det. För det är väl klart att det inte är synd om oss.

Jag gillar höstlov men samtidigt får jag inte så mycket gjort. För det blir alltid så att jag planerar inget direkt och så vaknar jag sent sedan har alla redan bestämt när jag väl är redo. Men det är skönt att inte göra så mycket heller förutom att jag blir väldigt rastlös. Alltså kan man ju säga att jag är väldigt kluven.