Forever alone
Jag är så trött på att alltid vara den som är själv kvar. Jag vill inte var den som är ensam hemma och inte har någon att ringa. Jag vill inte känna att alla har någon annan utom jag. Men ibland känner man så.. För det känns som alla andra har andra saker för sig utom jag.
Man skulle få fler vänner när man börja gymnasiet, man skulle få en helt ny vänkrets och allting skulle bli bättre. Visst har mitt liv blivit bättre så mycket bättre än det var innan men det har inte blivit så som det lovades. Men vad har det med idag att göra? Ingenting för jag är glad över den jag blivit, den människa jag utvecklats till. Jag är glad att jag skalat av allt det blabbiga och tonårsaktiga som jag är så trött på. Men jag är inte glad när mitt liv inte kommit ur den fasen fast jag har gjort det. Så det är väl därför mitt liv och jag inte klaffar riktigt. Kanske därför jag känner mig så mycket ensam. Kanske därför alltid jag blir över för alla andra känner att de passar bättre med någon annan.
