Det kommer aldrig bli så.
Jag längtar så tills jag hittar rätt. Tills jag hittar min plats där jag är en del. Om det någon gång kommer undrar jag och jag börjar bli väldigt pessimistisk. För på något vis har jag aldrig kommit rätt och i alla stunder i mitt liv har jag varit lite på kanten. Där har alltid varit någon annan som väger tyngre och någon man frågar före.
Fast om jag ska vara ärlig finns det en faktor som har funnits där de senaste tre åren som gjort det lättare att inte ha några vänner och det har kanske gjort att vännerna har tröttnat på att jag alltid haft någon annan att umgås med. Jag tror att folk tänker det går henne ingen nöd hon har ju pojkvän. Men tyvärr räcker inte Jesper på lång väg och jag tror jag glömt bort det ibland och sen kommit på det lite för sent precis som nu.
Jag kan väl inte få det där kompisgänget det är väl inte så. För mig är det väl meningen att vara lite på kanten och lite halvt utanför. Och det värsta av allt är att jag aldrig hade kunnat prata med någon om det här för det är fruktansvärt pinsamt för mig att jag känner mig så ensam och vem bryr sig om vad jag känner. (Och här räckans inte mamma, pappa och Jesper!) bara det säger ju allt!
Kommentarer
Postat av: Anonym
titta dig omkring en gång till. ett ordspråk lyder.." don't judge a book by it's cover". bara för att det i dina ögon verkar som att alla andra hittat sin plats betyder det inte att dem själva inte könner att de sitter i samma båt som dig gällande känsla av ensamhet. det kan även vara så att definitionen av vänskap är svgörande. vissa kallar i ptincip alla man hälsat på för vänner medan andra har en massa "kriterier" som ska uppfyllas gör att personen ska kallas som vän.
Postat av: Anonym
fler bryr sig än vad man tror när det väl kommer till kritan
Trackback
