Arbetskollega från och med nu.
Ja, nu är det samma som innan detta med hur man definierar en vän. När är man vänner och när är man inte vänner. Bara för man varit vänner fortsätter man då som vänner fast man inte pratar eller hör av sig. Jag blir så himla trött på allt definierade och varför kan man inte bara veta att nu är vi vänner och så är det bra. Nä istället måste den ena parten vara helt osocial och andra parten sur. Och jag orkar inte ta tag i det fråga varför och berätta hur jag känner, kanske mest för jag inte vågar. För jag tror att jag inte behövs och att den andra parten inte bryr sig. Synd jag har så svårt att släppa människor jag tycker om.
Hatar att jag bryr mig så himla mycket. Vill inte vara den som gråter, är ledsen, sur och besviken. Besviken på mig själv och på min så kallade vän. Varför måste jag känna mig så nedtryckt och obefintlig. Varför tar jag åt mig av allt människor gör och säger och inte gör och inte säger runt om mig. Ibland önskade jag att jag hade så mycket självförtroende att jag kunde tagit skiten och bara skickat det åt samma håll som det kom ifrån. Istället tar jag åt mig och bearbetar det för att se vad jag gör för fel och varför behandlar min så kallade vän mig så här.
Suck! Det värsta är att detta är inte en vän jag ska vilja ha för om han behandlar mig så här så är det ju rätt tydligt att han inte riktigt bryr sig och varför det funka var att han behövde någon och jag fanns där just då. Men när han inte behöver mig men jag behöver honom då finns inte vänskapen kvar. Så jädrans glad att jag inser hur lite jag betyde så jag kan gå vidare eller rättare sagt hasa mig dår ifrån men längre ifrån kommer jag hela tiden fast det tar tid.
Hallå arbetskollega! Nu är det, det enda du är.
Kommentarer
Trackback
