MatildasTankebubbla

Sist jag var ifrån Skövde i fem veckor var ett år sedan och då hade jag inte ens varit i Skövde innan. Kan säga att det känns oerhört konstigt att åka hem för fem veckor. Människor som man träffar varje dag och träffat intensivt i tio månader ska man nu inte träffa alla i fem veckor. De närmaste kommer bli svåra att vara ifrån så länge och jag kommer sakna många.

Det känns så himla overkligt och konstigt att åka hem för så lång tid. Det blir lite som sommarlov. Det kommer väl märkas på söndag kväll när jag inte åker tillbaka till Skövde utan hänger kvar att detta verkligen är på riktigt. Jag ska vara ledig i fem veckor och ändå få lön! Det kunde man inte trott för ett år sedan att jag skulle ha fast jobb och betald semester ett år efter gymnasiet.

Ska bli riktigt skönt att få vara i Malmö så mycket. Hinna få all sommar som Malmö har att erbjuda. Älskar Malmö på sommaren finns ingen bättre tid och plats då, så länge vädret levererar. Det ska bli härligt att ha tid att hinna träffa alla som man bara har skjutit undan för att man under helgerna har så lite tid och alltid samma människor får den tiden. Men nu har jag ingen orsak att inte träffas och det är skönt. Känns lite som jag lagt soldat Sandqvist i skåpet i fem veckor och får vara bara Matilda under tiden. Kunna bara vara Matilda känns bra. Kravlöst på något viss, behöver inte prestera, bevisa eller hävda mig på något sätt. Nu är det bara jag som gäller i fem veckor, helt vanliga jag!

Trivs jag i Skövde? Ja det gör jag! Enda anledningen, Lagge och Emil just nu. De får mig att inte känna mig ensam. Innan hade alla andra någon annan viktigare och närmare att vända sig till och jag stod kvar där själv. Men nu är inte heller jag själv. De ger mig lite trygghet och sen är det ju alltid skönt att ha någon att prata och hänga med kravlöst.

Dock har inte veckan gått smärtfritt. Långt ifrån om jag får säga det själv. Det har varit mycket ledsna och sura miner både från mig och från andra. Det är sjukt påfrestande att flytta speciellt i den här lite kluriga situationen vi varit i. Det har gjort att mycket irritation har uppkommit och just nu är alla de känslorna inlåsta i en etta på 28 i Skövde. Förhoppningsvis hinner de sina bort under semestern men jag hatar att åka ifrån sura och irriterade, man ska lösa konflikter istället för att gömma dem! Men man får lära sig av all sin erfarenhet man får.

Under hela flytten har jag kommit underfund med en hel del grejer om vad jag vill med allt det här att bo och med vem och var.

Jag har trivts jätte bra att bo ihop med Emma men det har väl inte varit precis så som jag tänkte mig det skulle vara att bo ihop med någon. Jag tycker vi ändå vid det flesta tillfällen löst det bra. Och det är inte heller helt det som är problemet. Det som nog ändå gjorde mig mest ledsen var att när jag hade packat ihop mina små grejor så såg det inte ut som något hade blivit borttaget. Alltså såg man inget av mig i vår lägenhet och då kände jag att nästa ställe jag flyttar till ska vara jag och kanske bara jag. Det är nog dags för mig att testa att bo helt själv och verkligen få pröva mina vingar och leva själv. Jag kan nog behöva det, få lite mer utrymme för mig och utvecklas på ett eget plan. Det känns ofta att det handlar om alla andra.

En annan tanke som fick mig att ännu mer tro på att bo själv är bästa beslutet är att igår när vi flytta så kändes det som Emma flyttade inte jag. Och lite så är det ju för det är ju bara hennes grejer men samtidigt ska jag bo där lika mycket. Jobbigt när det blev så här. Antagligen för att Emma hittat lägenheten själv och att sen jag bara flytta med och att vi klämt in oss i något provisoriskt som inte riktigt funkar fast vi vill.

Men nu är största fokus att trivas och det är första prioritering sen hur det blir i praktiken är slitsamma. Det får helt enkelt vara lite rörigt då så länge det funkar.

Oj vad veckan har gått fort samtidigt som det hänt en massor med saker. Veckan har gått i ett tema: Förberedda inför semestern. Det har betytt lite olika på jobb och fritid. På jobb har det bara varit städning, i ordningplockande och lite kul att avsluta med. På fritiden har det enda målet att att få ut alla saker ur lägenheten och det har vi sån tur lyckats med så jag kunde åka söder ut redan idag. Så kan säga att i går kväll när allt var klart så var det en rätt sliten tjej som lade sig i soffan. Dock är det svårt att varva ner när man varit så uppe i varv den sista tiden.

Så nu sitter jag på tåget helt utmattad och slut, men vad gör det jag har fem veckor att hinna vila upp mig på! Så lycklig men trött är jag på rätt väg.

Detta betyder verkligen inte att Skövde känns hemma! Nej, Skövde är inte hemma heller!

En mysig och lugn helg har dragit förbi! Riktigt skönt! Svårt att förklara för jag har inte gjort något speciellt men ändå har den på något vis varit extra bra.

Haft en hel dag med Helena eller inte riktigt en hel men nästan. Riktigt skönt att få prata och prata och prata! Det blev en massa skitsnack men sådant behöver man ibland. Dock kom jag och tänka på en sak under dagen som jag sedan inte riktigt kunnat släppa.

Och det är hur mycket mitt liv är delat. Det är svårt att snacka skit när bara den ena personen känner den man snackar om.. Det gör mig ändå lite ledsen. Jag vill att mina närmaste vänner ska känna alla mina vänner och inte bara ha hört deras namn någon gång. Det är så tråkigt att hemma känner ingen mina vänner jag umgås vardagligen med och de jag umgås med oftast har aldrig ens träffat mina föräldrar. Ibland blir det då svårt för det känns inte som någon känner en riktigt på riktigt hur jag är just nu. Svårt att förklara kanske men jag känner mig lite missplacerad vart jag än är. Det är då frågan kommer upp, vad gör jag egentligen!?

Det svårare nu är att jag inte riktigt känner mig hemma hemma längre heller. Visst klart att när jag är hos mamma och pappa känner jag mig hemma. Men i Malmö känner jag mig inte riktigt hemma längre. Malmö och jag har varit ifrån varandra lite för mycket nu på sistone så vi känner inte varandra lika bra längre. Men efter fem veckor semester ska vi nog hitta tillbaka till varandra. Jag känner mig lite utanför när jag är hemma. Lite som en utböling som inte riktigt hör hemma. Fast jag gör det. Men jag har ingen koll längre på allt som händer och vad som gäller. Det är inte riktigt vi längre.

Detta känns ändå tungt att erkänna. Att mitt Malmö inte känns som mitt längre men så blir det väl, men jag kommer tillbaka. Det kan jag lova!

Idag började det på riktigt. Nu är det påbörjat! Nu flyttar jag verkligen. Så idag har jag börjar packa ner så mycket av allt det jag har här i Skövde. Packar ner allt på obestämd tid. Det känns allt lite jobbigt. Nu har jag ingen aning när jag ska behöva packa upp det igen. Jag blir faktiskt ledsen för det är inte detta jag vill. Jag vill inte flytta och jag vill definitivt inte sätta alla mina grejer i ett förråd och inte veta när jag ska ta ut den igen.

Men sån tur är har jag inte så mycket grejer så det ryms i bara några flyttkartonger. Dock har jag mycket grejer som inte får plats i flyttkartonger, vad gör jag med dem? Sen alla mina kläder! De får åka hem till Malmö som mina favorit prytlar som jag inte kan packa ner så länge. Alltså är det nu lite kaos i huvudet hur jag ska få till det här när alla saker ska åt olika håll. Lite ska till Emmas lägenhet, lite till förråd och lite hem till Malmö. Nu har jag i alla fall fått styr på det mesta och det är ändå lite ordning i kaoset, alltså ordning precis som mina saker brukar vara. Det enda jag vet helt säkert är att allt ska ut här i från och det är väl bara att flytta ut allt tills det är tomt. Då behöver jag bara ha koll på även var allt tar vägen.

Väldigt jobbig känsla i magen så här nu när jag gått och packar i tre timmar. Allting packas ner, allt som är mitt, allt som visar vem jag är. Svårt att vara på väg mot någonstans som jag inte vet.

Jag behöver ventilera. Jag behöver prata av mig om min dag. Då är det så skönt när mamma ringer och jag verkligen bara kan babbla på om min dag och få höra om hennes.

Det är nog det jag saknar mest med att bo 40mil ifrån min familj. Vardagen då man träffades varje dag, hann prata om allt det som hänt. Där fanns tid att bara va och prata om allt mellan himmel och jord. Livet var så enkelt då, när pappa och pappa alltid fanns där bara ett rop ifrån.

Nu är det svårt att hinna prata, speciellt om allt det som kanske inte är så viktigt men ändå behöver berättas. Visst telefoner finns alltid men det går inte alltid att säga allt över telefon. Fast oavsett om man inte kan säga allt över telefon så är det så skönt när de ringer. Då hinner jag prata av mig lite och får höra vad de har att säga. Små sådana samtal gör hemlängtan mycket mindre. Så himla glad över att jag har mina föräldrar!

Detta är ju min fri zon! Råkade idag försäga mig om min blogg fast den inte är hemlig, men vet inte om jag vill att alla ska veta om den. Eller det gör inget att alla läser den men nu blev det en så stor grej och det är det verkligen inte. Så antingen skiter jag i det helt som jag säkert kommer göra för det är ju meningen med bloggen att jag ska kunna ventilera eller får jag anpassa vad jag skriver och det kommer funka sådär..

Men nu grabbar får ni läsa mitt liv som en bok! Alla känslor och tankar, jag är förhoppningsvis lite förnuftig i bland. Ni kommer ändå tröttna efter bara något inlägg så jag oroar mig inte.

Två veckor utan träning.. Nä det har varit skönt men det är verkligen inte okej! Så nu har jag fått lite skäll att jag är lat så nu börjas det igen med full fart! Ska ha träningsvärk alltid från och med nu. För att må bra måste man faktiskt träna. Så är det bara, så nu sätter jag igång. Och jag började direkt!

Direkt efter Jesper åkte hem cykla jag till gymmet! Mötte upp Emil, tänkte lite sällskap borde göra att jag tränar på ordentligt och inte bara går och lallar runt på gymmet. Det gick väl ändå hyfsat bra om jag får säga det själv. Det känns ju just nu att jag varit och tränat, både magen och armarna är lite ömma och skakiga. Men det är i morgon som det verkligen märks om jag jobbar på ordentlig eller bara fånat mig.

Dock är det en sak som gör det svårt för mig att träna med andra. Och det är när man verkligen ska träna tillsammans, och det gjorde vi till viss del idag. Okej när jag och Emma går och tränar är det en annan sak för hon är lika bra som mig eller i alla fall inte hur mycket bättre som helst. Även så är hon inte den som står och säger men du klarar lite tyngre, någon mer repetition eller det sitter bara i huvudet när man står där och försöker. Det är så lätt för någon som är starkare att stå där och pusha på. Jag är inte den som gillar att bli pushad, jag är mycket hellre den som dra och det går ju inte när man den som är svagast. Så idag var det jag som blev dragen och inte lite heller. Det tyckte jag verkligen var jobbigt, måste man stå där och hjälpa varandra, pusha på och titta när man tränar ihop. Räcker det inte att man går och små snackar lite och hjälper om de frågar? Nej de verkade inte vara tillräckligt men visst om man ska komma något vart kanske man behöver någon som hejar på ordentligt. Så får väl bli dragen en bit till tills jag blivit lite starkare, snabbare och bättre helt enkelt.

Nu avslutar jag en fin helg helt ensam. Längesedan jag var helt själv. Ändå rätt skönt faktiskt! Ja ni som känner mig kanske inte kan tro det men jag måste lära mig att vara ensam om jag ska flytta till en egen lägenhet snart, förhoppningsvis.

Men om själv helgen som gått så fort! Helgen började redan i onsdags för mig, jobbade fortfarande till fredag men i onsdags kom Jesper! Så efter rätt lång tid utan varandra och kanske inte den bästa perioden i vårt förhållande var det väldigt skönt att få träffa honom. Sen efter att han kommit så har allt fokus varit på honom och på oss för mig. Det var mycket känslor, tankar och prat som har gjort helgen speciell och fått mig lite ur balans. Till en början i alla fall, för nu känner jag mig ändå hyfsat balanserad igen. Det behövdes nog lite sammanflätning av mina två liv som jag ändå faktiskt lever fast det är ett. Så nu har både jag och Jesper fått en bättre bild över det hela hoppas jag.

Helgen har alltså fört med sig en massa! Så nu ska jag bearbeta allt och låta allt sjunka in. Men att få hela helgen med Jesper behövde jag. Jag behöver honom, han är mitt ankare. Han är min trygghet i allt annat otryggt. Hos honom känner jag mig alltid älskad. Så nu har min kärlekskvot fyllt på igen.

Nu är allt bra!

Människor kan verkligen trycka ner en. Det behövs inte mycket för att jag ska komma av mitt moln och falla. Jag tror inte människor förstår vilken makt de har över andra människor.

Speciellt när man har respekt för en människa och värderar deras åsikt högt då har den människan så stor inverkar på en att minsta ord eller handling kan trycka en långt ner.

Så man kanske borde tänka på de hur mycket man faktiskt kan göra med bara ord om man säger de vid fel tillfälle eller på fel sätt. Man får helt enkelt akta så man inte sårar någon i ofrivilligt.

Jag undrar hur alla uppfattar mig! Jag undrar hur människor ser på mig. Vad människor tänker på när de tänker på mig och vad de egentligen tycker om mig. Ibland känns det som att människor bara umgås med mig för de måste eller egentligen inte vill men känner sig tvingad. Hoppas innerligt att det inte är så men ibland känns det så.

Då undrar jag ändå vad jag gör här. Varför jag umgås med dem om de ändå inte tycker om mig. För jag har ändå en sådan aning att människor inte tycker om mig. Varför jag känner så är att om jag själv hade träffat mig så hade jag nog inte tyckt om mig. Högljud, tar mycket plats och är hela tiden över allt. Fan vilken bitch! Hade jag nog tänkt. Usch idag tycker jag inte om mig själv!

Jag försöker ändå dämpa mig och inte vara så mycket över allt men det är svårt att vara tyst hela tiden. Så lätt att ångra sig efter man sagt något. Ibland hade det varit så skönt att kunna vara osynlig och bara finnas med. För om ingen ser mig och lägger märke till mig kan ingen heller tycka illa om mig. Så från och med nu mindre snack mer tankeverkstad så inte fel saker kommer ut ur munnen och jag får börja bete mig som en vuxen. Skärpning!

Som vi sagt, det löser sig! Och det gjorde det även denna gången! Kanske inte den optimala lösningen men den funkar bra nu. Måste ju säga det men vilken tur att jag har en så fin sambo! För det är hennes förtjänst att det har löst sig! Så nu kan jag slappna av lite och känna att jag har det ändå bra. Så slutat vara bitter och sur, ja eller i alla fall för den anledningen!

Sitter i sprinten solen skiner och musiken dunkar högt. Tio minuter kvar på lunchen och jag trivs! Jag njuter av att faktiskt vara på jobbet. Det är svårt att vara bitter och sur som jag bestämt mig för att vara. Livet är lite för bra idag just i stunden för att jag ska kunna må dåligt. Tror framför allt allt det är vädret som gör mig mest lycklig. När sommaren väl har kommit är det svårt att se problemen. Men de finns där ändå och jag får inte glömma bort den för då blir de väldigt stora till höst när de verkligen gäller men det kommer lösa sig som alla säger. Ibland sägs det nog för ofta för det blir lätt att skjuta upp problemen för det kommer ju ändå lösa sig.

Men som sagt fint väder och jag trivs så leendet är ändå framme!

Fick inte lägenheten, så om tre veckor har jag ingenstans att bo förutom hos föräldrarna och det är ju lite långt till jobb. Så ja eftersom läget är rätt kast har jag bestämt mig för att vara bitter fram till fredag. Jobb ska vara riktigt trist, jag ska bara sura på alla de ska sura tillbaka och livet ska vara riktigt bajs. Så får det bli! Jag orkar inte vara positiv, jag vill istället bara gråta och lägga mig under täcket och dö. Tyvärr är det svårare än vad man tror och dessutom hjälper det väldigt dåligt! Så allt lägga mig och dö är inget alternativ fast det hade varit ett skönt val! Istället ska jag gå runt och vara arg, ledsen och sur. Mest över att mitt liv ha mig små knutar som gör vägen lite kurvig. Men när livet inte är smärtfritt blir det jobbigt och just nu orkar jag inte jobbigt! Just nu vill jag att allt ska vara lätt i alla fall lite lättare. Och så behöver ju inte allting krångla på samma gång men inget kommer aldrig ensamt.

Så depressionen börjar nu och slutar på fredag! Då får jag ta mig samman! Så jag säger paus till alla positiva jävlar som är über glada! Det orkar jag inte med just nu då blir jag ännu bittrare!

Hela livet gäller det att prioritera. Bland vänner, drömmar, saker och händelse. Man kanske inte alltid märker av de beslut man måste ta innan man tar dem. Det är mer efter när det väl har varit som man ser det klart. Fast att prioritera vänner och människor märker jag mycket av innan jag måste prioritera. För där måste jag göra ett aktivt val. Speciellt när ingen lösning är perfekt och alla resultat görs med skuldkänslor.

Men oj vad många val jag har gjort så många på grund av vänner och det har ju blivit rätt bra ändå! Det blir så att man sorterar både medvetet och omedvetet. När jag är hemma över helgen måste jag alltid prioritera vem jag ska träffa och de blir ofta samma människor. Kanske för de står mig närmast och är roligast att träffa men även de som får mig att må bäst. Sen är ju mitt stora val att ha min vardag i Skövde som gjort många små val åt mig. Speciellt när det gäller mina vänner. Det blir ju så att mina närmaste vänner är de som är närmast mig. Så jag har ju fått fina vänner där som jag prioriterar väldigt högt. De beror ju på att de är med mig och förstår de tankar och handlingar jag gör. Det är ju så mycket lättare att vara vänner när man träffas ofta och är med människor man knappt träffar och inte har någon aning om vad de tänker och håller på med.

Så det är lätt att prioritera bort något som redan är bort prioriterat. Och såklart tvärtom därför samma alltid är i toppen.

Jag blir lite ledsen när människor inte ser hur bra de har det. Jag blir så avundsjuk över att höra hur andra har det.

Jag blir glad av att få prata med Jesper i telefon medan han kör hem från jobb. Jag blev helt lycklig då vi i onsdags hann träffas några timmar på kvällen. Att få dela säg med den jag älskar mest i världen är oftast bara en dröm men när det väl händer då är jag den lyckligaste tjejen i världen.

Detta är mitt förhållande med den jag älskar.

Vår situation kanske inte är den bästa men det är i alla situationer vårt förhållande. Vi är bäst så länge vi har varandra oavsett om det är fyrtio mil ifrån varandra.

Men vårt förhållande är starkt, starkare än många andras på grund av de utmaningar vi har tvingats genomgå. Vårt förhållande har vuxit och även så vi, vi måste utvecklas som individer för att kunna utvecklas ihop. Detta var förhoppningsvis den bästa lösningen på situationen fast det inte alltid känns så. Oavsett vad så har vi tagit oss hit tillsammans och kommer fortsätta tillsammans. Har vi klarat det än så länge finns det inte som säger att vi inte ska klara det hela vägen. Det blir ju förhoppningsvis inte sämre.

Livet tar den väg som är planerad och de utmaningar man får är det meningen man ska klara. Livet är inte byggt på att du ska misslyckas och gå under. Det är meningen att du ska utvecklas och lyckas. Så om det finns en plan så litar jag på den, det gör livet lättare.

För du och jag, Jesper, vi har inget att oroa oss för. Fast att det kanske inte är på topp just nu så har det varit och kommer bli igen. Det kan jag lova. Jag är i alla fall lycklig att jag har dig min bästa vän!

Trivs på mitt jobb. Kanske är svårt att tro men gör faktiskt det. Trivs faktiskt bäst nu när vi gör det tråkigaste enligt alla andra. Just nu så vårdar och inventerar vi all materiell vi har där jag jobbar. Låter kanske inte så spännande och det är det inte heller. Men jag som gillar och organisera är detta perfekt. Allt blir rent och snyggt, logiskt uppradat och man har koll på grejorna. Sånt gillar jag! Dock utvecklas man ju kanske inte direkt som människa att göra detta dag ut och dag in men ett tag så här har jag inget emot det. Speciellt när jag är rätt duktigt på det om jag får säga det själv. Så jag trivs. Tycker faktiskt det är kul att gå till jobb. Tycker jag passar på kompaniet jag har hamnat och där finns alltid någon att snacka med. Jag känner mig aldrig ensam och det är skönt!

Men bland allt det positiva finns det nog ändå en nackdel! Den är att jag nog kommit i den pluton jag kanske kommer minst överens med gällande de flesta av soldaterna. Men det kanske beror just nu på att alla är väldigt bittra över situationen och den uppgiften vi har kanske inte stämde överens med vad de trodde de skulle få höra. Tyvärr är inte ett jobb bara grädden på moset utan även att det jobbiga arbetet. Så antigen få de börja smutsa ner händerna och sluta klaga eller sluta jobba över huvud taget för att gå och klaga och gnälla gynnar ingen människa. Speciellt inte människorna runt om som måste gå och lyssna på gnället. Men efter semestern kanske alla kommer med nya friska tag, får hoppas det i alla fall. Dock kämpar jag vidare och trivs med allt sätta militär gröna lådor i pedantiska rader.

Jag vill ha någon att prata med! Nu låter det som jag inte har någon att prata med men så är det inte alls. Jag kan prata med Jesper om allt. Mamma och pappa kan jag alltid prata med och mina vänner finns alltid där. Men jag hade velat prata med någon som var helt opartisk. Så jag kunde få tömma alla mina tankar utan att behöva tänka på vad de ska tänka eftersom de alla ha sina egna åsikter om saken. Det hade varit skönt få berätta allt från min synvinkel för någon och sen få höra vad de har att säga. Men vem skulle de vara en psykolog eller vad är det jag behöver?

Dock hade velat kunna berätta allt för en person så jag kan få tömma mina tankar helt. Men ingen i mitt liv är ju opartisk eftersom alla känner mig på något sätt. Jag vill kunna berätta allt utan att såra någon och få en opartisk åsikt. Men det är går ju inte! Så min hjärna kommer väl sprängas tills sist eller något. Tur jag i alla fall kan berätta en del här bara för att få det ur mig. Dock får jag ju vara lite kryptisk så jag inte är övertydlig om vem jag pratar om men tror nog de flesta förstår ändå.