Oplacerad.
Var jag än är så känner jag mig i vägen. Hela tiden känns det som jag trampar på någons tår. Jag försöker att hålla mig undan på alla sätt och inte tränga mig på. Men hur jag än gör så kan jag inte försvinna, jag måste ju fysiskt befinna mig någonstans. Jag gör allt för att vara smidigt och borta så mycket som möjligt. Detta betyder att jag mesta dels är själv eller egentligen alltid utanför jobb.
Och detta funkar inte, hur mycket jag än trivs på jobb så har jag nog aldrig känt mig så oplacerad. För det är just vad jag är just nu helt oplacerad i Skövde. Varje dag tänker jag på om jag borde säga upp migg flytta tillbaka till Malmö hitta något extra jobb och börja plugga i januari. Strunta i allt här uppe för det går ju ändå inte så bra för mig.
Jag har egentligen ingen framtid i det här yrket, ingen utvecklingskurva som kommer ta mig någonstans. Visst jag trivs, på någotvis gör jag ändå det. I allt detta kaos och jobbiga trivs jag. Inte med den situation som just är utan den som faktiskt kan bli, då allting är bra. Just nu känns den väldigt långt bort och inte så himla lockande heller. Egentligen det enda jag känner för att göra är att packa alla mina grejer i ett släpp, köra 40mil söderut och aldrig vända tillbaka.
Finns det egentligen någonting eller någon som håller mig kvar? Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
