Ensammast i världen?
För sex veckor sedan:
" Trivs jag i Skövde? Ja det gör jag! Enda anledningen, Lagge och Emil just nu. De får mig att inte känna mig ensam. Innan hade alla andra någon annan viktigare och närmare att vända sig till och jag stod kvar där själv. Men nu är inte heller jag själv. De ger mig lite trygghet och sen är det ju alltid skönt att ha någon att prata och hänga med kravlöst "
Nu känner jag helt tvärtom. Mycket kanske på grund av att Lagge är iväg. Jag känner mig ensammast i världen. Och precis som jag verkligen inte ville känna känner jag just nu. Alla har någon annan att umgås och jag blir kvar. Överallt känner jag mig i vägen och som jag inte passar in.
Jag fortsatte ju i Skövde för jag trivdes och känna att jag har mina vänner är här. Vad gör jag här nu när det inte alls blev så? Ska jag bara säga upp mig och åka hem? Hemma har jag i alla fall familjen, min trygghet.
Nä! Först av allt ska jag ordna upp det här först innan jag känner efter. Tror när jag får rutin och ett eget boende då kommer det ordna upp sig. Jag måste bara släppa hemlängtan lite och sluta tycka så jävla synd om mig själv!
