MatildasTankebubbla

Ibland är det lite tufft när man kommer i det humöret där man vill prata om något men inte har någon som vill höra det. För lite så känner jag att det finns ingen som jag kan prata med om det där som är jobbigast och svårast. Då känner jag mig lite ensam. Fast att jag har vänner, där finns flera fina människor som jag aldrig vill släppa men där finns ingen som jag kan berätta det där sista för. Mest för sett inte finns någon som vet allt eller som träffar mig så ofta eller förstår mig. Men också för att jag ibland inte vågar berätta för att jag inte tror de ska hålla med eller förstå eller tycka något dumt eller hur man ska säga. Kanske för att jag inte själv riktigt vet hur jag ska förklara. Så istället håller jag allt för Mh själv men då får jag inte så mycket svar på mina funderingar. Men visst hjälper det att prata med mina vänner ändå men inte precis om det.