MatildasTankebubbla

Deppigt kanske men så känns det.

Det känns som alla finner någon annan. Det känns som jag blir över. Det känns som jag är en puzzelbit som ser ut att passa överallt men man hittat aldrig rätt plats. Det känns som alla försvinner till sina och jag står kvar.

Jag har aldrig i mitt liv varit en människa med hundra kompisar, jag har aldrig varit den som är i centrum eller sticker ut. Och det har jag alltid trivts med. Jag hade mina kompisar och vi umgicks dag ut och dag in. Jag har aldrig haft några större fiender men alla kanske inte gillat mig. En tjej med mycket åsikter tycks inte alltid om, men jag vet oftast när jag ska hålla käften. Det har funkat för mig, mitt liv har rullat på utan några större katastrofer. Vi alla gör misstag men vad gör det, det kommer fler tillfällen där jag kan göra fel. Som sagt jag hade mina vänner, de kanske inte var så många men de var bra. Vi har följts åt sida vid sida har vi gått länge men nu har avståndet blivit längre och till och med för långt.

Allt det som vi hade innan har vi inte mer. Vi har växt på olika håll och så är livet. Människor hittar nya människor att umgås med och nya relationer att bygga. Men för mig känns det som att många vänner har avtagit men inte många har kommit till. Det som skulle hända har inte hänt mig. Nu är de få människor jag har värdefulla, dyra gåvor som jag inte vet hur jag ska ta hand om. Svårt är det att sköta våra relationer när allting tär på dem.

Jag är inte människan med många vänner, men jag trivs bra ändå. Så länge de finns kvar. Nu känns det som alla dra till sina och jag är bara en lite del utanför det som det finns tid för ibland.