MatildasTankebubbla

Min kusin ska snart flytta hemifrån och bli sambo, jag har alltid tänkt att det är väl inte så långt mellan oss. Det är ju bara tre år, men nu börjar hon sitt liv på helt egen hand eller kanske inte riktigt eftersom hon har som pojkvän. Men ändå, nu är hon vuxen, nu ska hon klara sig själv.

Visst kan man få reda på hur människor är genom att tolka vad det gör och tycker men ändå kan man inte veta. Man kan bara tro och hoppas att de är så som man vill. Men människor kan ge så många olika budskap på samma gång det är svårt att avgöra hur de är men varför måste man alltid vad människor tycker om en. Hela tiden analysera varenda drag de gör.

Ibland är mina tankar såhär:

Om du någon gång mår dåligt, någon svikit dig eller du måste uppmuntras. Kolla då på World tour of Skåne får den får en att skratta så du gråter. Ingen eller inget kan få en på så bra humör som han.

Vissa människor litar man på mer än andra. De människor som jag älskar och tycker om de dem jag litar på mest. Och eftersom jag litar på dessa människor så mycket rådfrågar jag dem. Deras åsikt väger ibland mer än min egen. Alltså är det vissa människor som påverkar mig oerhört mycket, de har alltså oerhörd makt.

En debatt på kunskapskanalen idag fick mig verkligen att tänka. Den handlade om hur vetenskapsmän kan tro på gud. Fyra män hade åsikter om detta och diskuterade flitigt, alla hade bra argument som fick mig att hålla med alla. Men sedan i slut ändan måste jag ju hålla med de som tro på gud. För det är ju det jag gör.

Hur länge orkar du kämpa fast att jag bara putar bort dig? Jag hade aldrig orkat fortsätta om någon bara stött bort mig. Men ändå står du kvar och försöker ta dig framåt. Du måste ha så mycket ork och självsäkerhet som kan försöka gång på gång. Aldrig jag hade orkat, jag hade gett upp. Allt detta bortstötande måste vara irriterande och med detta vill jag puta dig bakåt men ändå står du kvar. Varför? Vad är det som får dig att fortsätta?

När det hela tiden är människor runt om en är det inte alltid så lätt att få tankar över till min blogg. Eftersom jag gillar att blogga när jag är ensam så finns det inte mycket utrymme till att göra det här. I ett litet hus som detta och med hela tiden trevligt folk som gäster är det svårt att hitta tid och plats att vara ensam. Alltså blir det inte så mycket bloggade just nu.

Livet går alltid vidare och jag har alltid sagt att det är något positivt. Men ibland kan det faktiskt vara så att man inte vill livet ska gå vidare att jag ska stanna vid denna punkt ett tag. Men det går ju inte för livet går alltid vidare. Ofta just för mig så tycker jag det är positivt men så är det egentligen inte. För det finns många gånger då det är negativt, när man bara vill stanna upp och tänka efter. Inte rusa iväg och glömma bort allt. Men livet går vidare fast man inte vill man. Men det är nog ändå bra i slut enda, annars kanske vi hade fastnat någonstans på vägen.

Tänk vad många minnen vi har av händelser som hänt i våra liv. Av människor som vi har i vår närhet. Jag är glad att jag har alla dessa minnen, för sedan när människan inte finns längre kan man ändå glädjas av allt man har upplevt tillsammans, att jag har fått träffa människan och fått älska den. Utan minnena hade man inte varit så mycket, utan att komma ihåg hur roligt vi haft det. Det är minnena som får en att orka gå vidare och leva med att den människan inte finns längre, men med alla dessa underbara minne så är det lättare.

Efter ett kort uppehåll är jag tillbaka, mitt uppehåll beror nog mest på brist på inspiration. Och om jag ska vara ärlig så finns det inte så mycket inspiration nu heller men jag tycker att det är tid att börja blogga igen.

Tror jag är att man ska leva livet. Vara lycklig och skratta. Inte svårare än så helt enkelt.

Ibland kan jag bli så irriterad på allt och alla, så det känns som att alla är emot mig och vill mig bara dåligt. Jag kan sätta mig helt på tvären och bara bli sur och spetsig. Ofta beror det nog mer på näringsbrist och trötthet än på människorna runt om mig. Småsaker som egentligen man inte ska bry sig om blir stora problem som jag behöver brottas med. Alla runt om mig blir ju då irriterade på mig och det blir en ond cirkel, men det är bara att låta mig va. Det går över, jag lovar!

Varför känns det som alla låtar man hör verkar handla om en själv? Hur kan texten beskriva hur jag har det? Vet kan veta att jag känner just så?

Denna låten mister aldrig sin glans.

.

Love, Matilda

Varje dag så tänker jag saker men säger dem inte. Jag väljer att inte säga vad jag tycker eller tänker för att det är lättare. Men är det rätt, ska jag vara tyst istället och bara sitta där. Man kan inte hålla allt inom sig, man måste släppa ut sina känslor och tankar. Jag vågar inte berätta, vågar inte ta chansen att berätta vad jag känner och tycker. Men ska jag verkligen alltid berätta allt? Då har jag inget skydd, allt är där ute. Då har jag själv sagt allt och allt är upp till alla andra. Ingenting ligger längre i mina händer, alltså är jag som mest sårbar.

Tänk ändå hur många tankar man tänker om en människa. Att varje människa i vår närhet tänker vi om, vissa mer andra mindre. Jag tror inte vi själv tänker på det att andra kanske också tänker så mycket på en själv. Jag kan i alla fall inte det, egentligen tror jag nog att ingen tänker på mig. Jag har svårt att tro att andra ska ge mig en uppmärksamheten och tänka på mig. Men jag kan ju lägga när massor av tankar på någon speciell och fundera om denna människa jätte länge. Ibland undrar jag då är personen värd alla dessa tankar. Tänker någon annan lika mycket på mig? Man tänker nog inte på det men så mycket tid man kan lägga när på en människa. Varenda tanke om människan tar ju lite av min tid. Det är klart att det går i perioder, man tänker ju inte alltid på samma person. Ibland kanske det går veckor innan man tänker på människan eller så tänker man på dem varje dag. Jag har svårt att förstå att någon kan vara värd alla tankar. Men det måste ju personen göra eftersom man lägger alla dessa tankar. Jag hoppas att det är någon speciell man lägger tankarna på. Om inte alla dessa tankar hade funnits om andra människor hade nog verkligen inte världen varit den samma. Love, Matilda

Baby, you and I, we're just ordinary people.

Så sägs det i alla fall. Skratt kanske inte förlänger livet men det förgyller livet.

Om man känt varandra sedan dagis, varit bästa kompisar, ovänner och vänner igen, berättat allt för varandra och litat på varandra till hundra 100%. Men nu försöker hålla kontakten bara för vi innan var så bra vänner. När ska man då inse att vi kanske måste släppa taget från det man egentligen inte har kvar längre. Det har sedan länge sakta runnit ut. Vi kanske måste se saker som de är och inse att det inte längre är som det var och att fast vi varit vänner länge, nära vänner så kanske vi inte är det längre. Vi förändras och utvecklas, väljer olika vägar som kanske inte följer varandra. Vi har försökt tro att fast vi väljer olika vägar kommer det ändå finnas en tråd mellan oss som håller oss tillsammans. Så har jag nu insett att vi inte längre är vänner?

Hur många gånger har jag inte sagt att gå vidare, skit i detta och move on. Varför kan jag själv inte göra det? Varför?

Vissa människor dras man till andra inte. Vissa människor vill du lära känna och veta mer om andra bryr du dig helt enkelt inte om. Varför är det så? Det finns en del människor som man kanske inte ens gillar ändå dras man till dem. Varför är det så? Det måste ju finnas något som är speciellt med dessa människor något som för dem tillsamman som är lika. Något som är en standard till vilka jag dras till, men ändå kan jag inte förstå. Mest kanske för jag inte kan hitta likheten.