MatildasTankebubbla

Jag måste bara få visa min uppskattning för alla underbara kommentarer jag har fått av Walaa en av mina trognaste läsare. Det är hon som får mig att vilja blogga ännu mer, henne engagemang i mina texter och hur även hon uppskattar mitt sätt att skriva. Henne kommentarer verkligen värmer och gör en lycklig och inte bara av antalet men även av innehållet. Att det inte bara är ett kort instämmande utan verkligen vad hon tycker och tänker. Och det är ju inte bara hennes genomtänkta kommentarer som gör en lycklig utan hela henne.

Det är helt sjukt läskigt, jag brukar aldrig läsa horoskop, i alla fall inte speciellt ofta. Jag brukar inte tro speciellt mycket på dem heller men det är ändå kul att se var som tros ska hända. Men idag lästa jag mitt horoskop och det stämde exakt, varenda ord passade in på hur det har varit idag och hur jag har känt mig. Då blir jag samtidigt ännu mer misstänksam eftersom det stämde det tror man ju inte. Men idag kan jag inget mer än att tro på det eftersom det passade in så bra.

Jag känner mig verkligen hängig och har haft magont sedan i måndags. Det är inte okej att jag känner mig riktigt trött och har ont i hela kroppen. Speciellt inte när alla andra runt om mig verkar må bättre än någonsin och det är även synd om dem runt om mig. Eftersom när jag är så här trött och hängig är alla och allt irriterande, så därför har jag kanske rutit och kommit med spydiga kommentarer fast jag inte menade dem. Så jag hoppas att det inte är någon som tagit illa upp eller tagit åt sig av det jag sagt för det vara mer min irritation som pratade inte jag.

Alla som bryr sig, godnatt. Alla andra, dra åt helvete!

Varje gång jag tittar på min mobil och ser att det inte finns något nytt sms blir jag besviken. Vad är det egentligen? Jag menar tror jag verkligen att det alltid finns någon som vill höra hur det är med mig eller säga något. Det är ju inte heller det att jag tittar några gånger om dagen, det är hela tiden. Jag får sluta vara så självupptagen och tro allt kretsar runt mig. Det som stör mig mest är att jag måste också kolla hela tiden fastän jag vet att inte finns något fint sms. Så jag får ta tag i mig själv och sluta tro att det ska finnas någon som alltid vill smsa med mig. Eller så får jag skaffa mig något tönt som vill smsa med mig hela tiden. Det enda jag kan göra åt saken är att göra något åt saken. Love, Matilda

De människor som har funnits längst i mitt liv har jag även varit ärligast mot. Eftersom jag hela tiden kunnat lita på dem och de har även tolererat mig ärlighet. Det är bättre att vara ärlig än att ljuga eller undvika sanningen eftersom sanning alltid till slut kommer fram. Och undvika att säga sanningen är samma sak som att ljuga tycker jag. När man är ärlig undviker man så många missförstånd som skapar problem. Så stället för att folk ska blida sina egna bilder om sanningen visa dem istället den så vi alla har sanna bild och står då på samma start linje.

Jag känner mig så självsäker fast samtidigt så osäker på mig själv. Jag kan tycka att jag är bäst i världen samtidigt som jag känner mig sämst. Det är svårt att ha bra självförtroende om det hela tiden finns saker som trycker ner den. Det finns alltid människor som inte vill man ska vara framgångsrik och känna sig bäst. Men skit i vad dem tycker, var egoistisk och tänk på er själv i första hand. Vi alla trycker ner andra människor hela tiden utan att veta om det. Det kan vara med vår egen framgång eller men hur vi ser på deras.

Min vän fick mig att tänka efter och speciellt på en sak och det är detta vem man berättar hemligheter för. Vi alla har någon människa som vi litar på mest någon vi känner att henne/honom kan jag berätta allt för utan att de berätta det vidare eller dömer en. Det kan vara en kompis, flickvän eller pojkvän, mamma eller pappa, syskon, i stort sätt kan vem som helst bli den personen bara den får ens förtroende. Jag tror det är väldigt bra att ha en sådan människa för man behöver filtrera och rensa huvudet på tankar. Då är det bra att ha honom eller henne till hands.

Det var verkligen längesedan jag ritade men igår var jag på humör och tecknade lite. Måste bara säga att jag saknat det, det är så avslappnande och får en att glömma allt annat. Sen kan jag inte säga att jag är så värst bra på det men det är himla roligt. Så om ni vill slappna av och verkligen fokusera på något annat ett tag, sätt er och skissa lite.

Det är väl insidan som räknas, ens personlighet och själ. Men ändå är utsidan så viktig, tyvärr är det så. Jag vill inte tycka att utsidan är viktig när jag betraktar men det gör jag. Utsidan betyder mycket för det är ju den jag måste titta på. Sån tur har alla människor olika smak, annars hade det varit jobbig. Jag tycker att utsidan är något som är viktigt, jag tänker alltid på vad jag tar på mig och hur fräsch jag är. Just vid första intryck är det mycket utsidan som påverkar vad jag tycker om en människa sedan såklart ändras mitt tycke om människan när jag lär känna insidan. Jag tycker även att insidan kan förbättra utsidan, människor som jag tycker om som personer blir genast snyggare och tvärtom.

Fast att det bara är 7 veckor kvar till sommarlovet och jag har en massa prov och läxor innan dess känner jag mig inte speciellt stressad. Eller har jag bara under året blivit mer stress tålig och inte märker av det på samma sätt. Jag vet faktiskt inte men jag tror jag har slutat att bry mig. Innan var det på liv eller död om jag fick MVG eller inte, nu bryr jag mig inte på samma sätt. Det gör ingenting om jag inte får MVG på ett prov eller så men jag vill ändå ha det i slutbetyg. Har jag inte förstår att det är om 7 veckor jag ska slutföra allt detta? Jo, det har jag ju såklart och jag säger varje dag att jag ska ta tag i det men ändå gör jag inte det.

Jag är så sjukt arg eller kanske mera ledsen, jag vet inte men på bra humör är jag inte. Vad ska jag göra nu? Jag vill inte sitta hela nästa säsong på bänken men var ska jag ta vägen. Att någon annans beslut även fattar mina hatar verkligen jag. Varför bryr sig ingen om min innebandykarriär? Det är bara de bästa och de mest värdefulla som ni bryr er om. Jag kan lika gärna lägga av och det är bara jag som kommer lida.

Jag är både glad och ledsen samtidigt. Jag har hundra olika känslor i mig på samma gång och varenda en är stark och påverkar mig starkt. Hur ska jag kunna bestämma mig om något om jag både tycker det ena och det andra, hur ska jag kunna vara 100% säker? Men på något konstigt viss är jag ofta väldigt bestämd så alltså måste någon känsla övervinna den andra. Humör svängningar är jobbigt, det kan få en att ändra humör totalt på en sekund. Från att vara super glad till att deppa ihop totalt. Och detta "lider" jag av. Visst, alla har vi toppar och dalar och jag är inte på något sätt mer speciell. Vi alla har våra egna problem och det är kanske bara vi själva som tycker de är problem men det kvittar.

Du åt mig

Varför har unga, speciellt tjejer, så oerhört dåligt självförtroende? Jag antyder inte att alla andra är det och inte jag, för jag är lika självkritisk själv. Är det för att vi har för högra krav på oss själv eller är det bara att vi inte tror på oss. För vem bestämmer om man är bra eller dålig, vi alla är ju bra på olika saker. Vissa saker är man kanske till och med bäst på. Vissa människor kan inte ens ta emot positiv kritik och bara vänder bort det. Alla borde inse att de är bra och alla borde säga till sig själv att "Jag är fan bäst" för oftast blir man bättre om man tror på sig själv. Jag kan lova att det kommer gå bättre och om inte så gör det ingenting. Man måste försöka för att lyckas, våga kasta sig ut och ibland blir det inte bra men va fan!

Jag måste bara säga att jag är så sjukt tacksam att jag har så underbara vänner. Jag uppskattar verkligen dem jätte mycket fast att jag visar det alldeles för sällan. Jag är så glad att det finns människor som älskar mig fast jag ibland kan vara en pina att umgås med. Mina vänner är mitt allt utan dem hade jag inte varit någonting. Jag tror kanske till och med ibland att de inte förstår hur mycket jag behöver dem. Jag älskar dem med hela mitt hjärta! Så med detta inlägg vill jag bara säga TACK till alla mina vänner för att de är så speciella och underbara!

Den filmen vill jag se fler gånger. Det var länge sedan jag såg en sådan bra film. Jag rekommenderar den starkt.

Det är  något som inte är som det ska. Någonting måste alltid klydda och krångla i ens liv. Jag förstår inte att när allting börja falla på plats och jag börjar bli nöjd med mitt liv är det något som går snett. Men visst allting kan inte vara perfekt men varför kan inte allt i alla fall fungera? Vi alla har det väl så och känner samma som jag om det. Det är bara jobbigt när det alltid finns något som tynger ens axlar. Men det finns ju inte heller något man kan göra åt det, om man fixar ett uppkommer ett annat problem så är det bara.

Min huvudvärk dödar mig så tyvärr blir det inget längre inlägg. Det är så mycket tankar och annat som snurrar runt i mitt huvud så jag kan inte koncentrera mig på en sak. Men jag ska försöka få ner dem i ord i morgon kanske.

YEAY! FEM INLÄGG PÅ EN DAG och nu blir det sex inlägg.

När jag är på dåligt humör verkar det som om alla andra är jätte bra humör. Och det gör en bara bitter och ännu mer sur. Alla är så glada, skrattar och har kul, det får en bara att vilja kräkas. Visst får andra vara på bra humör när jag är sur. Hela världen kretsar ju inte runt mig. Men det verkar bara som alla är på toppen humör när jag är i min formsvacka. Jag tycker ibland att det är rätt skönt att vara nere, det tilllåter en till att vara tyst, tillbakadragen och själv men inte när andra på toppen humör. Då blir det antingen att dem är på mig hela tiden och vill då mig på bättre humör eller så väljer dem att jag ska vara ensam och inte jag själv. Jag säger inte att det först nämnda var fel, jag uppskattar det ofta. Men ibland vill jag vara själv. Sen får jag dåligt samvete över att jag är sur och deppig. Dem ska ju inte behöva lida för att jag är nere som sagt måste man inse att världen inte kretsar runt en själv. Love, Matilda

Hon är lycklig?

Mitt på golvet ligger hon där alla igår dansade vilt och skrattade högt. Kjolen har åkt upp, hennes snygga sminkning är nu ett krig av olika färger och den fina blusen som igår satt så snyggt har helt försvunnit från hennes kropp. Gårdagen gick inte som hon hade tänkt, fest, lite dricka och ett härligt umgänge skulle förändra den tråkiga vardagen. Förändrade henne gjorde det men inte på det sättet hon hade tänkt. 

Allt började för några månader sedan när hon grubblat länge över hur tråkigt hennes liv var och hur alla andra hade så mycket roligare. Hon bestämde sig för att lämna sin bästa kompis som alltid funnits vid hennes sida och byta klädstil och attityd för att charma in sig hos dem coola. Det var inte så lätt som hon hade tänkt sig, hon utsattes för många prövningar för att bli accepterad. När hon både hade stulit sprit och utsatt oskyldiga människor för en massa elaka skämt blev hon accepterad men fortfarande urskildes hon från dem. Allt det hon var emot innan och tycket var fel är nu det hon själv håller på med. Skolan blev ännu mer ointressant och det såg man drastiskt på hennes betyg som hade legat på topp. Eftersom den tiden hon innan lagt ner på sitt studerade spenderas nu på någon lokalfest eller ute på något av villaområdes gröna områden. 

Men varför var status så viktigt och fick henne att förändra hennes liv helt och offra de enda trygga och fasta som fanns i hennes närvaro? Hon ville ha en förändring och ville inte befinna sig i en grupp av människor som var förutsägbara. Hon tyckte inte om de hon umgicks med och ännu mer hatade hon sig själv. Hon var mesig, osynlig och ful men nu känner hon sig inte osynlig längre och trivs till och med ibland med sig själv. Kunde det vara så lätt att må bättre undra hon ofta efter hennes drastiska förändring. 

Festerna blev fler och fler och värre och värre, det var dem som var hennes fristad från det vanliga och ointressanta. Hennes före detta kompis har försökt att hjälpa henne på alla sätt hon har kommit på men hon vägra att ta emot hjälp eftersom hon inte tycker hon gör fel, rusningen hon får på fest för hon känner sig lycklig i ett fåtal timmar. Så hon kan helt inte förstå hur det kan vara fel att känna sig lycklig. 

Ofta på festerna känner hon inte många bara de få hon har gått dit med men så fort hon fått i sig en del sprit blir det lätt att prata med alla och alla är trevliga. Det blir så mycket lättare att skratta tycker hon, inga problem tynger henne och hon kan inte förstå varför hon inte börja med detta tidigare. Att dansa och skratta hela helgen får henne i alla fall att orka sig igenom hela måndagen sen börja hon längta till nästa fest med en massa ös. Hon har vetat länge att det är fel att dricka varje helg och festa bort all tid hon har men vad gör man inte för att bli lycklig. Hennes enda argument för festande räcker för henne eftersom det är det viktigaste, att hon är lycklig. Men är hon verkligen lycklig? Hon har svårt att känna igen känslan för det var så längesedan hon kände den. 

De så kallade vännerna har de senaste festerna varit på henne att dricka mer och få henne att testa droger, men på någotvis har hon kunnat stå emot. Det har verkligen varit jobbigt att hela tiden visa att hon passar in tycker hon men ändå lyckas hon tillfredsställa dem varje gång. Droger hade hon bestämt sig för att aldrig ens pröva. Lite självrespekt och förnuft har hon fortfarande kvar och fast de pressat henne mycket lyckades hon stå emot. Fast hon inte kommer ihåg mycket från festerna, eftersom hon har varit så full, ekar fortfarande frågorna och påståendena i huvudet. "Kom igen, testa, det är inte farligt! Det är underbart, du kommer inte känna av det så mycket." och "Vi andra har tagit och du vill väl vara som oss, kom nu igen!". Varför vill de att jag ska ta droger? tänker hon då. 

Efter den festen började hon tappa taget, hon hade inte längre kontroll över drickandet och festandet. Hennes mamma avslöja henne många gånger när hon kom hem dränkt i sprit. Men hon skämdes inte ens längre, ingenting kunde tränga in i henne. Frågorna, tillsägelserna och hoten som kom från hennes mamma gick rakt igenom henne och hur mycket mamman än skällde var hon ändå på fest varje helg. Inget kunde hindra henne från att vara lycklig. Men hon börja tycka att hon inte kom till den lyckliga plats hon befanns sig på när hon drack så hon börja dricka ännu mer men det hjälpte inte. Vafan! tänkte hon, hur mycket måste man dricka för att komma dit. 

Vännerna pressade henne fortfarande till att testa droger och hon började vika sig för tanken. Det kanske inte är så farlig och en gång kan väl inte skada, tänkte hon. Så på nästa fest efter hon druckit så hon var skönt flummig testade även hon droger. Det var helt underbart tyckte hon, hela världen kändes fantastisk och det fanns inte längre några problem som tyngde henne. Men efter ett tag hade hon tappat kontrollen helt och tappade kontakten men omvärlden. Efter detta minns hon ingenting förrän hon låg där på golvet dagen efter. 

Nu har även hon förstått att detta är ett problem.

Igår spelade div2 sin sista kvalmatch om att vara kvar i 2:an. Dom förlorade och det betyder att vi har åkt ner i div3 och i den division vill jag inte spela. Inte så men jag vill inte åka längre ner, jag vill utvecklas och bli bättre och så tycker jag att vi måste spela i div2. Visst vi kommer ha ett div2 lag men vi alla kan ju inte spela där. Så alltså kommer vi antingen ha ett div2 lag och ett div3 lag eller bara ett div2 lag. Jag vill såklart spela i div2 men jag vill heller inte sitta på bänken om det bara kommer vara ett lag.

Nä det har verkligen inte varit någon uppdatering alls på super länge och det beror helt på att jag helt enkelt inte haft vilja, ork eller tid. Men nu är det lite lugnare i skolan i alla fall två dagar fram över så då kanske det blir något inlägg.

För att lära känna nya människor måste man träffa andra människor.

.

.

"Varför ljuga när det finns över tusen sätt att säga sanningen på?"

Rutin är något vi alla har mer eller mindre av. Jag kan väl säga att jag har mer av det, min vardag är ofta den samma och det är svårt att inte få det till samma eftersom mitt liv är fullproppat av grejer. Skolan tar upp mycket av min tid och den är ju den samma varje vecka och träning och plugg är även den samma så då blir det svårt att variera sig och inte få rutin. Så alltså är det helgerna som då bli min fristad från rutinen men den har en förmåga att bara försvinna. Helgen har också en förmåga att bli rutin och upplevas den samma. Men sen kommer dagar då något nytt och annorlunda inträffar och då förstår jag vilken rutin jag har på livet. Men jag uppskattar verkligen de dagar då jag får vara med om något nytt. Jag vill vara med om nya äventyr men då måste man byta miljö och umgänge och framför allt våga kasta sig ut.

Inget bloggande på ett tag och det beror helt på att jag varit i en liten alpstuga under en veckas tid där internet inte fanns. Jag har då varit i Canazei i Italien och för första gången i mitt lååånga liv åkt skidor. Inte för att skryta men jag är grym.. haha. Ni får kolla på min facebook om nu vill kolla in min skidåkning. Men det är inte men awesome skidåkning jag ska babbla om utan min håll, mitt håll från vardagen och rutinen.