Upp och ner.
Hur kan det vara att det händer jätte mycket runt om mig och jag har inte en sekund för mig själv att jag ändå känner mig ensam. Jag har inte längre någon bästa vän och de som är mig närmast bor 40 mil här ifrån. Det känns som jag inte längre känner mig själv, som om jag tappat fotfästet lite. Kanske är det så det blir i början men det var inte så jag hade tänkte mig att det skulle vara. Men försöker tänka hur jag kände första tiden i Skövde och då kände jag ungefär likadant tror jag.
Det gäller bara att inte hänga upp sig på dem man mister fast att det är väldigt svårt. För det känns som jag är väldens sämsta vän som ingen vill vara vän med.
Men jag har fortfarande några fina vänner kvar och de värderar jag väldigt högt!
Hej så länge!
