MatildasTankebubbla

Man vill göra så himla mycket och gärna allting på en och samma gång. Tyvärr funkar livet inte riktigt så, dygnet är bara 24 timmar och det går inte att göra något åt. Men ibland kan man bli lite sur när man inte kan prioritera. Hur man än gör så förlorar man något och inget val är optimalt. Sen finns det ju saker man också måste göra. Både måste man själv vill men även måsten som sätts av någon annan. Eller hur ska man säga, saker man bara måste göra av ren hyfs.. Ni förstår det var länge sedan vi träffades så därför måste man träffas nu. Mycket man gör gör man mest bara för att få så lite skuldkänslor som möjligt, försöker nöja alla. Fast det aldrig går försöker man och någonstans i allt detta ska man hinna med sig själv vet inte riktigt när eller hur. Men livet är långt så det man inte hinner med idag hinner man med imorgon.

Det känns ibland som jag glömmer bort vad jag egentligen borde göra för jag vill hinna med allt så allt blir så hattigt och då blir inget gjort ordentligt. Så efter alltihop känner jag ändå mig ändå tomhänt. Allt blir ihop stressat och halvdant, mitt hjärta och hjärna hinner inte riktigt själva med. Jag bara far hit och dit utan att vara med i stunden. Det kan även vara tvärtom ibland, att jag bestämmer mig helhjärtat för en sak men då känns det hela tiden som jag missar något viktigt. Och så kommer det alltid att vara för det ena utesluter oftast det andra. Det gäller väl bara att landa och få lite tyngd i sig själv.

När är vi egentligen vänner? Finns det regler för hur en vänskap ska fungera? Exempelvis hur ofta vi borde träffas, hur mycket vi borde veta om varandra, hur mycket vi tycker om varandra, hur mycket vi bryr oss, hur ofta vi hörs av. Det finns massor med saker som vänner borde göra men vad måste man göra för att få kalla sig vänner. Är vi verkligen vänner när vi knappt hör av varandra det enda är att vi kanske ger varandra en tanke då och då.

En annan faktor kan ju vara hur länge vi har känt varandra, har det också betydelse om vi känt varandra år eller månader. Men även här beror det ju mycket på hur ofta vi sågs under denna tiden. Om vi träffats varje dag i tre månader och hela dygn eller om vi träffats en gång varannan månad i flera år.

Det kanske inte finns något rätt och fel i den här frågan men! Jag undrar ändå för vad händer med oss när vi knappt hörs av och inte alls är med i varandras liv, vad gäller då? Är vi vänner eller inte?

Hur länge ska vi hålla fast i varandra när vi väl kommit så långt att vi inte längre träffas speciellt ofta och mest hör av oss för vi måste. Det är nu jag börjar fundera på hur mycket du känner för vår vänskap och även hur mycket jag själv känner. Är vår vänskap värd att hålla vid liv eller ska vi bara glida isär? Jag vet inte svaret på denna eller någon av de andra frågorna men hoppas på att komma till ett svar. För ska vi vara vänner eller inte? Eller rättare sagt är vi vänner eller inte? Du kanske också borde ställa dig den frågan. Jag vet i alla fall att om ingen av oss tar tag i vår vänskap kommer den till sist bara vara ett ord utan betydelse och ingen tyngd. För om vi inte bryr oss om varandra eller hörs av kan vi lika bra säga upp vår vänskap totalt.

Detta eviga dilemma som alltid kommer upp. Frågan om vad jag ska göra. I morgon, nästa månad, om ett halv år, ett år, i framtiden. Jag tycker att minst en gång i veckan frågar någon mig om detta. Har du bestämt dig vad du ska göra med ditt liv? När ska du börja plugga? Vad ska du göra efter militären? Hur länge ska du egentligen fjanta dig i Skövde? Jag vet faktiskt inte om det alltid är så många som frågar eller om det bara är mitt stressiga undermedvetna som tar upp frågan. Oavsett är jag trött på att inte ha något svar på frågan. Jag vill själv kunna bestämma mig så jag vet vad jag ska när någon väl frågar. Men det är visst svårare än vad man kan tro. Många alternativ och inget är klockrent perfekt utan alla har sina nackdelar. Så vad ska jag då göra? Undra om jag någon gång kommer svara på den frågan. Jag kommer istället bara skjuts fram den och den kommer alltid finnas kvar. Jag kommer alltid undra vad jag ska göra i framtiden. Det är bara att acceptera att man kommer aldrig kunna bestämma sig eller veta vad man ska göra i framtiden.

Ännu en helg hemma över, tiden känns alltid som den går dubbelt så fort när jag är hemma jämfört med annars. Men det är väl när man inte har så mycket tid som tiden faktiskt försvinner. Helgen tar dock varit mycket mysig! Träffat tre av mina absoluta favorit människor i helgen. Pappa, Jesper och Vicky! Alltid lika kul och mysigt att träffa dem. Två månader sedan jag träffade Vicky senast men tiden har gått så himla fort så känns faktiskt inte som så länge sedan, men då har vi ju snackat en hel del i telefon också. En månad sedan jag träffa pappa senast och det har känts ordentligt! Blir svårt när man inte får ventilera lite då och då med honom. Men denna helgen har vi verkligen haft tid, han och jag! Sen såklart har jag träffat min älskling! Det finns ju inte ens en fråga om vi ska träffas! Mysigt som alltid! Snabbt har jag även hunnit träffa mamma och Jonathan men inte mycket alls, men har såklart saknat dem med! Speciellt Jonathan för det var även en månad sedan jag träffa honom.

Men får en gång skull känns det inte jobbigt att åka till Skövde igen. Allt detta beror nog helt och hållet på att jag aka hem om en och en halv vecka igen! Super glad tjej här! Och då är det lång helg som gäller och jag fyller år! Älskar att fylla år! Få träffa alla är det bästa med att fylla år!